tisdag 2 juni 2009

Film: Secretary, Steven Shainberg


Den här texten är lite av en slampa, som finns publicerad på typ en miljard olika ställen på nätet. Okej, inte en miljard, men en massa andra ställen. Och den är rätt gammal. Men jag slänger upp den här också, eftersom jag tycker den är rätt gullig, alla stilistiska brister till trots.

Lee är en blyg ung kvinna, nyligen utskriven från mentalsjukhuset för sitt självdestruktiva beteende. När hon återvänder till ett allt annat än harmoniskt hem med en alkoholiserad far och en överkontrollerande mamma bestämmer hon sig för att bryta en ond cirkel, och skaffa sig såväl jobb som självständigt liv. Bl.a. söker hon jobb som sekreterare hos den Woody Allen-neurotiske Edward Grey. Trots fullständig avsaknad av arbetslivserfarenhet och sitt inåtvända sätt lyckas hon få jobbet – kanske mest p.g.a. att den frustrerat pedantiske advokatens egenheter har en förmåga att skrämma bort sina sekreterare inom loppet av några veckor. En av dessa egenheter är hans förkärlek för att dominera och smiska upp sina sekreterare med jämna mellanrum. Men det är ingenting som skrämmer Lee, tvärtom inleder hon och Edward en passionerad och ovanlig kärleksaffär.

Filmen har lyckats röra upp en hel del känslor, vilket naturligtvis inte beror på att det är en film om sado-masochism. Vi lever trots allt på 2000-talet och skildringar av S/M på tv-skärmar och legio: det är bara det att dessa skildringar oftast lider av ett slags Tennessee Williams-komplex. För vuxna män kunde visst få älska med andra vuxna män i Williams pjäser, de fick bara räkna med att bli uppätna av ett gäng glada kannibalpojkar innan ridån har gått ner. Och det fungerar ungefär på samma sätt med S/M idag: så länge man gör sjaskiga thrillers där mörkmän i gimpsuits torterar lidande hjältinnor, konstfilm om transsylvansk orgieadel som huserar i förfallna kråkslott eller tunga dramer om självdestruktiva småbarnsföräldrar så är det rätt lugnt.

Det som gör ”Secretary” till en provokativ film ligger då snarare i att man skildrar en S/M-relation placerad i ett realistiskt ramverk, och dessutom vågar antyda att sexualitet oftare än inte är en positiv och läkande kraft i människors liv, och att man som regel mår bäst av att bejaka den. Särskilt tydligt i den här filmen blir det hos Lee, som gör en resa från inbunden och självdestruktiv till uppbunden och utåtriktad. Och det är också hon som är stark och orkar stå för den hon när och det liv hon vill leva när Edward vill ge efter för både samhälleliga konventioner och privat självförakt och avbryta deras relation.

Naturligtvis är ”Secretary” mycket mer nä ett inlägg i en sexualpolitisk debatt eller ett anthem för queerteoretiker: Det är också ett starkt drama med lågmäld och smart humor, och en högst intelligent undersökning av relationer och hur komplexa de roller vi spelar inom dessa faktiskt är. Att David Lynchs gamla favoritkompositör Angelo Badalamenti har skrivit musiken och att den brunmurriga sjuttiotalsestetiken, som är så populär i amerikansk indiefilm just nu, ser fruktansvärt bra ut här gör inte saken sämre. En smart och angelägen film som förhoppningsvis når långt utanför RFSL:s möteslokaler.

Inga kommentarer: