söndag 7 juni 2009

Film: Manos, the Hands of Fate, Hal Warren


Jag fortsätter helt skamlöst återanvända texter från det förflutna, som inte var så genomusla som jag inbillat mig.

Historien om hur filmen Manos, the Hands of Fate kom till börjar som ett utkast till en konventionell, sötsliskig Hollywood-film. Gödselförsäljaren (!) Hal Warren hamnar i bråk om huruvida vem som helst skulle kunna göra en framgångsrik film. Warren påstår självsäkert att han minsann skulle kunna regissera en skräckfilm på en i princip obefintlig budget och ändå lyckas ta filmvärlden med storm. Vadet antas och vår blivande regissör skramlar ihop såväl pengar och skådespelare. Nu ska här skapas filmhistoria!
Det är här Hollywood-filmen skulle slänga in några missöden som hotade Hals film – men just när allt ser som mörkast ut skulle vår hjälte mot alla odds hitta viljan att kämpa vidare, och i en vämjelig blandning av käcka åttiotalsmontage, genomdumma ”visdomsord” och sentimental stråkmusik visa hur Hal vinner vadet och visar sig vara filmvärldens nya Orson Welles. Vem hade kunnat tro det?! En enkel gödselförsäljare från El Paso?!

Men den andra delen av historien om hur Manos, the Hands of Fate blev till har verkligen inga likheter med en feelgood-film. Den andra halvan av den här historien liknar mest en iskall Todd Solondz-film. Allting går verkligen åt helvete. Två gånger. Minst.
Jag tänker mig att det inte borde vara så svårt att göra den typ av film Hal Warren hade tänkt göra med Manos: en lagom ruggig lågbudgetskräckis, med lite kittlande anspelningar på sex, försett med några genrekonventioner som en ond magiker, mystiska avgudar, en efterbliven och efterhängsen underhuggare, en familj i knipa och ett villigt harem. Inget extraordinärt, men en habil film för drive-in-biografen. Uppenbarligen är det inte så lätt – i alla fall inte för Hal.
Det är svårt att uttala sig allt för ingående om filmens handling eftersom det egentligen inte finns någon sådan att tala om. En äppelkäck amerikansk helyllefamilj befinner sig på bilsemester, åker helt och hållet vilse och hamnar mitt ute i vildmarken. När de mot all förmodan hittar en stuga att övernatta i bestämmer de sig för att söka gästrum. De möts av en storvuxen grotesk man vid namn Torgo. Motvilligt går han med på att låta dem stanna över natten och berättar att stugan egentligen tillhör en mystisk man kallad Mästaren. Han berättar att mästaren står i kontakt med mörka krafter, men spenderar nu större delen av sin tid med att ligga i djup sömn tillsammans med sitt harem, medan Torgo tar hand om stugan. Familjen börjar ana oråd, men bestämmer sig ändå för att stanna över natten. Med familjen på plats vaknar naturligtvis Mästaren samt hans harem upp ur sin sömn. Mästaren bestämmer sig för att ta frun i familjen till sitt harem – ett beslut som varken är populärt hos familjen, den olyckligt käre Torgo eller Mästarens fyrtio andra fruar. Konflikter och logiska brister följer i ungefär en och en halv timmes tid.


Det kan vara på sin plats att poängtera något mycket viktigt här: Manos, the hands of Fate är inte ”så dålig att den blir bra”. Plan 9 From Outer Space är ett exempel på en film som är just ”så dålig att den blir bra” – visst, den är späckad med absurd osammanhängande dialog, skådespelare som välter dekor mitt under tagningen och en fullständigt ologisk handling. Men det är ju just dessa faktorer, i kombination med att den är gjord med en sådan entusiastisk energi och kärlek till sin genre att den faktiskt funkar som en vitamininjektion i ögonen när man har stirrat sig trött på ryska höstlandskap.
Manos är någonting helt annat. Mer än någonting annat påminner den om känslan av att ha fastnat i en febermardröm - scenerna drar allt som oftast ut i det evighetslånga och intetsägande. Varje ansats till att skapa spänning punkteras effektivt av Warrens anala intresse för ovidkommande detaljer. När Mästaren först ska etableras läggs minst lika mycket tid och fokus på att klippa till hur Torgo mödosamt släpar på tunga resväskor, kompad av såsig jazzmusik. Ett annat exempel är hur ett av filmens ”nervkittlande” spänningsögonblick består av hur ett dussin vuxna kvinnor i pyjamas pucklar på varandra med kuddar. I ungefär fem minuter. Utan klipp. Nej, jag skämtar inte. Och av allt att döma gjorde inte Hal Warren det heller.

Ändå är det nästan omöjligt att sluta titta på Manos. Inte för att det någonsin är särskilt roligt eller givande – den är faktiskt ofta så bottenlöst usel att den är direkt plågsam att se på. Men det ÄR fascinerande, om än på ett obehagligt och lite morbid sätt. Manos är nämligen inte bara en rutten film, och Hal Warren är inte bara ytterligare en fullständigt obegåvad filmregissör. Av hans enda film att döma bar han snarast på någon form av inverterad genialitet - visst, varje scen han har fäst på kamera är fylld av otaliga filmiska fel. Men han gjorde fel på ett sätt som ingen någonsin hade gjort innan och ingen någonsin kommer att upprepa efter honom. Så på något udda sätt antar jag att Hal Warren faktiskt har tagit filmvärlden med storm och skapat något unikt. De som har sett Manos rör sig med helt andra måttstockar för vad verkligt usel film faktiskt är och kan vara.
Du har faktiskt aldrig sett något liknande. Tack gode Gud för det.

Inga kommentarer: