måndag 8 juni 2009

Film: Lunacy, Jan Svankmajer


Ja, jag postar ännu en gammmal text, eftersom det känns som att de lika gärna kan ligga här uppe. Jag har ingen skam i kroppen när det gäller att återanvända texter, antar jag.
Tjecken Jan Svankmajer är internationellt känd för sina kortfilmer, som lite vagt brukar klassas som ”animerade”, vilket i det här fallet kan innebära allt från vanlig tecknad film, marionettdockor till rörliga skulpturer byggda av matrester. Gränserna för vad animerad film kan och bör vara är rätt vaga i Svankmajer-land. Men något som är gemensamt för hans filmer, oavsett vilket format han än berättar i, är surrealismen, den svarta humorn, våldet, vansinnet och samhällskritiken som ligger inbäddat i symboliken.
För det mesta är ”Lunacy” dock en helt vanlig (nåja…) spelfilm med skådespelare istället för marionettdockor och animationer – även om den vanliga handlingen stundtals bryts mot korta animerade snuttar av kravlande köttstycken och annat obehagligt, ovidkommande för handlingen men kanske ett sätt att peka på det tilltagande vansinnet i filmen. Men tematiken är sig lik, kanske rentav ännu tydligare och uppskruvad än vanligtvis.
Svankmajer inleder själv filmen, och förklarar att det vi ska få se är en diskussion om två radikalt olika sätt att styra ett dårhus – antingen genom att ge de intagna fullständig frihet eller genom fullständig kontroll och järnhård disciplin. Och naturligtvis är sjukhuset en symbol för vårt eget samhälle.

Inledningsvis handlar filmen om en ung, namnlös man på väg hem till sin mors begravning. Hon dog inlåst och vansinnig på ett mentalsjukhus och själv plågas han med jämna mellanrum av mörka och våldsamma hallucinationer. När han tar in på ett värdshus möter han en gäst som fascineras av just detta drag och generöst tar honom under sina vingar. Denna gäst visar sig vara ingen mindre än markis de Sade – utstyrd i komplett sjuttonhundratalsutstyrsel, med peruk, betjänt, droska och puderdosa, vilket inte hindrar resten av filmen från att utspela sig i någon form av vad nutid. Svankmajer gör helt enkelt som surrealismens grand old man Buñuel och spränger både tiden och logiken när han känner för det.
Den unge mannens tacksamhet byts ganska snart ut mot äckel och upprördhet när han lär känna sin mentor lite bättre – ändå stannar han kvar i markisens sällskap, på samma gång lockad och skrämd av hans mörka charm.
Markisen tar honom till ”en god väns” mentalsjukhus, där man försöka bota patienterna genom att låta dem bejaka och leva ut sina rädslor och neuroser. De har full frihet att komma och gå som de vill. Det hela går också hyfsat bra tills den unge mannen lär känna och förälskar sig i en av sjuksköterskorna. Hon påstår att den verkliga ledningen är inspärrad i källaren och att de Sade och den påstådde professorn i själva verket var sjukhusets farligaste intagna. De har tagit makten genom en kupp och gör nu fruktansvärda saker med de andra patienterna. Markisen hävdar tvärtom att detta är vanföreställningarna hos en sinnessjuk, och att männen i källarvåningen är inspärrade där för att de helt enkelt hotar de andras frihet…


Som Svankmajer själv har förklarat i filmens introduktion utvecklar sig filmen till en undersökning av vilket styressätt som bäst passar ”det dårhus vi alla lever i” – fullständig frihet och hämningslös njutningsfilosofi eller en järnhård ordningsmakt? Filmen undviker visserligen att ge något definitivt svar utan nöjer sig med att vara en svart och grym spegel för vårt eget samhälles baksidor, men det är lätt att ana att surrealisten Svankmajers sympatier ligger hos libertinen de Sade. Och det är väl förståeligt, ingen vettig människa sympatiserar väl med auktoritära regimer som använder brutalt våld som det främsta medlet att få folk att rätta sig i ledet, och särskilt inte om man har direkt personlig erfarenhet av att leva i en sådan stat. Däremot kan jag tycka det är synd att filmen i viss mån känns ovillig att granska de värsta tänkbara konsekvenserna av den raka motsatta filosofin, när man förkastar värdet av några som helst moraliska spelregler, riktlinjer och gränser.

För hur mycket grisigt utanpåverk Svankmajer än höljer markisen och hans pilske sidekick till professor i får vi egentligen aldrig se dem fullständigt gå över några moraliska gränser i sin jakt på kickar. Eller rättare sagt – visst kränker de någon förlegad borgarmoral med allt sitt piskviftande, tvångsmässigt hädande, gruppsexeri-till-chokladkaka och allt det där andra som gjort de Sade till en portalfigur inom perversionen. Men vi kommer aldrig till den punkten där vi tvingas se och ta ställning till hur deras totala frihet kan tänkas hota och kränka någon annans totala frihet. Det känns lite… naivt att inte ta med den aspekten i en diskussion om hur ”dårhuset vi alla lever i” borde styras. Eller fegt kanske. Det gör i alla fall ”Lunacy”, dess obscena mängder obsceniteter till trots, till en något mer tillrättalagd film än vad den hade kunnat vara.

Samtidigt är en film som tvingar tittaren att gå in i en kritisk närdialog med filmen och dess budskap naturligtvis nästan per definition en bra film. Och ”Lunacy” har otroligt många andra kvalitéer också – filmen genomsyras av en tung mardrömsliknande stämning som gör den lika svår som fascinerande, och skådespeleriet är oftast fantastiskt, särskilt Jan Triska som gör en larger-than-life-de Sade. Knappast felfri, men mycket intressant och engagerande – även långt efter det att du har lämnat biografen.

Inga kommentarer: