torsdag 4 juni 2009

Film: The Libertine, Laurence Dunmore


Bra film är alltid större än summan av sina beståndsdelar - The Libertine känns som ett skolboksexempel på att så faktiskt är fallet. Förutsättningarna för en verkligt lyckad film finns definitivt här: historien om den fullständiga moralupplösning som blomstrade upp vid det engelska sextonhundratalshovet i en kort epok, inklämd mellan Cromwells järnhårda puritanism och ytterligare en våg av konservatism är intressant. Att filmens huvudperson är den alldeles exceptionellt excentriske och karismatiske Earlen av Rochester gör det hela än mer spännande. Att han porträtteras av Johnny Depp låter ju helt fantastiskt. Att scenografin är fantastisk och inomhusscenerna görs i naturalistisk ljussättning i stil med Barry Lyndon höjer onekligen insatserna ännu ett snäpp. Och på det personliga planet är jag högst svag för historier om larger-than-life-galningar med genialiska böjelser och klädsam hänsynslöshet (det är högst troligt att jag kompenserar för någonting, ja).
Det låter lovande helt enkelt.

Så. Ungefär så här ser historien ut i kort sammandrag: efter att Cromwells puritaner hållt England i ett blodigt och strikt grepp under ett par årtionden har monarki återinförts och betydligt lösare tyglar för vilka moraliska regler som efterlevs kring hovet. Och få representerar Moralförfallet På Två Ben så tydligt som Earlen-rumlaren-poeten-ironikern-brännvinsfilosofen John Wilmot, som efter en kortare konflikt med kungen äntligen har tillåtits återvända till London och livet vid hovet. Den lätt förtvivlade monarken försöker nu omvandla sin gamle vän från mefistofeliskt geni till en pålitlig rådgivare och allierad i de dagspolitiska striderna, som har börjat gå allt sämre för det engelska kungahuset. Framförallt vill han att earlen ska författa ett drama som återigen ska etablera England som kulturell stormakt och väcka vördnad hos det stundande franska statsbesöket. Det går så där. Och med "så där" menar jag att det verkligen går helt och hållet åt helvete. Faktum är att filmen mer eller mindre kan sammanfattas som historien om hur den gode Earlen konsekvent lyckas vända varje förhoppning någon skulle kunna ha om honom i djup besvikelse, förnedring, fars och gruppsex.

Och inom denna ram inbillar jag mig att det skulle kunna berättas oerhört många intressanta saker både om Earlen som person, hans omgivning, hela det samhälle han levde i - och naturligtvis också om det samhälle vi lever i (det saknas ju inte paralleller, för den som vill dra dem). Ändå blir aldrig The Libertine till en särskilt intressant film - och jag tror att det har någonting med den dramaturgiska uppbyggnaden att göra. Detta är helt enkelt en film som hade tjänat på övervakning från ett cigarrökande kapitalist-fetto som jagat in filmen i den klassiska dramaturgins fålla så fort som den letar sig ut på okänd mark. Mer avskalad tematik, mer historieberättande av det klassiskt spikraka slaget med etablering-vändpunkt-upplösning, och alla eventuella utflykter från denna form förbjudna, helt enkelt. För det man försöker berätta här blir ofta lidande av en spretig och utdragen dramaturgi. Sidohistorier om svikna vänskaper och olyckliga kärleksaffärer glider ut ur bilden bara för att återkomma lagom till dess att tittaren har glömt bort dessa bihistorier och tappat intresset för dem. Och lagom till filmens sista halvtimme är jag faktiskt tämligen likgiltig inför Wilmots vidare öde - vilket aldrig är ett bra betyg.

När filmen så är slut är man långt ifrån säker på vad det är man egentligen har försökt berätta här - mer än möjligen att könssjukdomar verkligen inte är något vidare roligt. Och förhoppningsvis gör svenska skolan ett bättre jobb på att informera dagens ungdom om det, än vad The Libertine någonsin kommer göra.

Inga kommentarer: