onsdag 3 juni 2009

Film: De bestialiska, Georges Franju

En del av mina vänner är lite lätt oförstående inför min djupa fascination för skräckfilmer - eller kanske snarare skräckfilmens estetik, eftersom så försvinnande lite inom genren faktiskt är sevärt. Svaret är nog det att skräckfilmsestetiken så ofta är en förträfflig språngbräda för det sublima. Ibland yttrar det sig enbart i några få försvinnande sekunder; "Frankenstein" t.ex. (versionen från 1931) har nog i ärlighetens namn mest ett filmvetenskapligt värde idag, men innehåller en fantastisk scen när monstret för första gången träder ut i solen, förskräckt grymtar till, försöker sedan att med händerna värja sig mot detta nya fenomen, för att sedan försöka greppa ljuset. Det är kanske svårt att förklara det i ord, men det är en av de vackraste scenerna jag har sett. Om det var värt sjuttio minuters rätt stelbent studioskräck från trettiotalet? Utan tvekan.
Och "De bestialiska" är en film som innehåller oerhört många starka, sublima scener. Den ansiktslösa Christiane dold bakom en uttryckslös mask, som ändå i varje rörelse ändå uttrycker så mycket sorg och vilsenhet hör till de karaktärer man minns.
Att "De bestialiska" 1960 tog sig igenom den ännu högst verksamma svenska censuren är egentligen ganska anmärkningsvärt; regissören Georges Franju hade tidigare fått dokumentären "Djurens blod" totalförbjuden här i landet. Även denna film är än idag en högst blodig och oangenäm historia, och måste ha tett sig än mer chockerande i sin tidsmässiga kontext - det här är trots allt sju år innan "Bonnie and Clyde" gjorde explicit våld legitimt i mainstreamfilmen. Det gjorde den dock, och nästan femtio år senare finns den äntligen tillgängligen på svensk DVD. Den har inte åldrats ett dugg sedan den första gången chockerade en svensk publik.

Christiane är dotter till doktor Génessier, en framstående fransk kirurg. Efter en bilolycka (som fadern bär ansvaret för) har hennes ansikte fullständigt vanställts, och hennes fästman och vänner tror alla att hon dog i bilolyckan. Hon lever dock undangömd på faderns herrgård, och Génessier har börjat kidnappa andra unga kvinnor för att med experimentell kirurgi skapa ett nytt ansikte åt sin dotter. Det här innebär naturligtvis att de andra kvinnornas ansikten vanställs, och allt som oftast kostar operationen deras liv. Just detta att fråntas sitt ansikte är ju i vår föreställningsvärld förknippat med något djupare än så; det är också att fråntas sin egen person. Så misslyckas också operationerna konsekvent. Christiane kan inte tillgodogöra sig de främmande ansikten, utan hänvisas gång på gång tillbaka till en tillvaro dold i maskens mörker.
Undangömd och omskuren från omvärlden upplever hon sig snarast som en levande död, och får allt svårare att blunda för konsekvenserna av faderns experimentella kirurgi nere i källaren.


"De bestialiska" har egentligen inte en nämnvärt avancerad handling, särskilt djupsinniga poänger eller överraskande vändningar; manusmässigt skulle det här lika gärna kunna vara en halvdan amerikansk åttiotalsskräckis. Men i kraft av sitt starka bildspråk, och den obehagliga och påträngande stämningen är "De bestialiska" är utan tvekan ett mästerverk. Filmen befinner sig i brytningspunkten mellan tidigare decenniers romantiska och exotiska skräckestetik (Christiane i sig - en ärkeromantiskt tragisk hjältinna -, den bombastiskt och kitschigt inredda herrgården där stora delar av handlingen äger rum, den morbida cirkusmusiken som utgör mycket av filmens soundtrack) och operationssalens sterilt grådaskiga våld.
Georges Franju hade ju som sagt tidigare gjort den mycket uppmärksammade och mycket plågsamma dokumentären "Djurens blod", om förhållanden i franska slakterier. Och jag tror det är från denna dokumentär som Franju har hämtat brutaliteten och den kallt registrerande blicken han tillämpar i "De bestialiska". Här har han överfört slakthusets institutionaliserade och avpersonaliserade våld till mänskliga förhållanden; mycket av det genuina obehag filmen inger ligger just i att doktor Génessier inte är någon blodstörstig Dracula-figur, utan en högst kallt resonerande yrkesman som vet precis vad han gör. Christiane antyder vid något tillfälle att det inte är av skuldkänslor gentemot henne som han utför dessa kidnappningar och experimentella operationer, utan helt enkelt av vetenskaplig nyfikenhet. Grymheterna har sedan länge blivit självgående.

Den finaste scenen i filmen är ordlös och bottenlöst sorgsen. Christiane rör sig ensam genom den stora herrgården, konstaterar sorgset att alla speglar i herrgården har tagits ned; därefter ringer hon upp sin fästman, som tror att hon är död i en bilolycka. Utan att säga ett ord och utan att kunna röra en min lyssnar hon på hans röst, och blir för ett ögonblick påmind om det liv hon en gång hade.
Vänta nu...vi lever ju i det digitala tidevarvet: scenen går att beskåda på YouTube, och posta här! (Inga blodigheter att oroa sig för förekommer i den här scenen):


Det här, kära vänner, är det sublima. Och jag har svårt att se att den här estetiken skulle vara möjlig i en annan genre än skräckfilmens.

Inga kommentarer: