tisdag 16 juni 2009

Film: Blood for Dracula, Paul Morrissey


Det känns på något sätt väldigt logiskt att både den här filmen, och dess systerfilm ”Flesh for Frankenstein”, är spridda på landets marknad dels i en påkostad Criterion-utgåva och dels i en billig piratkopia från filmbranschens egna björnbusar, House of Horror. I Criterion-utgåvan paketerade som Konstnärliga Riktiga Filmer – komplett med restaurerad bild och ljud, och några genuint knastertorra analyser av det marxistiska budskapet i auteuren Paul Morrisseys filmproduktion. House of Horror-utgåvorna är i sin ett par tur grovkorniga VHS-rippar som skippar de marxistiska läsningarna till förmån för löften om blod och bara bröst.
De här två gamla sjuttiotals-sex-och-skräck-filmerna lyckas helt enkelt med konststycket att vara fin- och fulkultur på samma gång, och det är naturligtvis där både charmen och styrkan ligger. Här bjuds vi såväl på maniskt överspel, omotiverade nakenscener, och en ensemble som visar upp på exakt hur många sätt man kan uttala enkla engelska ord hysteriskt fel. Allt detta innebär så klart att det inte är fråga om ”bra” filmer i konventionell mening – samtidigt är man så medveten om sina brister och genomför dem med sådan konsekvens och gott humör att det är omöjligt att inte charmas och dras med.
Både här och i ”Flesh for Frankenstein” utgör Udo Kier filmens självklara nav. Efter att ha improviserat sig genom den smått sanslösa historien i form av svårt depraverad serbisk mördarbaron och Frankenstein-klon (och myntat den odödliga onelinern ”To know death, Otto, you have to fuck life in ze gall bladder!”) bjuder han här på en något mer nedtonad roll som den alienerade aristokratvampyren Dracula vars hunger bara kan tillfredsställas av oskulders blod. Tyvärr har (förra) sekelskiftet och moderna seder nått till Draculas hemland Transsylvanien, och greven för en bleknande tillvaro i sitt slott. Hans handfaste betjänt inser att någonting måste göras och bestämmer sig för att ta greven till ett land där katolska sedvänjor fortfarande uppehålls, och familjer mer än gärna gifter bort sina unga oskuldsfulla döttrar till adelsmän från Transsylvanien. Alltså reser man till Italien.
Inget beslut kunde ha varit mer fel – Dracula och hans tjänare tar in hos en utfattig adelsfamilj på landsbygden för att långsamt inse att döttrarna är långt mer frisläppta och depraverade än vad vampyren ens kan drömma om. Därtill har han en konkurrent i en genuint obehaglig gårdskarl som predikar nödvändigheten av en kommunistisk revolution när han inte ägnar sig åt orgier. Och resultatet av denna soppa blir… smaklöst? Javisst, men en mycket smart och underhållande form av smaklöshet.
Filmens mest överraskande gästspel är Vittorio de Sica, den berömde italienske neo-realisten, som här kommer ut som ett komiskt geni. Som döttrarnas infantile och excentriske far är det han som är ansvarig för att bjuda in vampyren i sitt hem – och levererar en alldeles lysande monolog om hur ”väl avrundat” herr Draculas namn är, och vilken osvikligt god människo- och namnkännare han är. Knagglig engelska till trots, kan det mycket väl vara något av det roligaste jag har sett.
”Blood for Dracula” är, till skillnad från Frankenstein-filmen, filmad med ett manus och det märks naturligtvis. ”Flesh for Frankenstein” var en långfilmsvariant av Monthy Pythons Svarta Riddare-sketch – konstant hysterisk, överdriven, smaklös och osammanhängande, och just därför något av det roligaste man kan se på DVD.
Paul Morrisseys Dracula-filmatisering är naturligtvis ett under av smaklöshet ställd mot mer konventionella filmer – men framstår, i jämförelse med sin systerfilm, som mer varierad, jämn och… stundtals poetisk. Ja, faktiskt.
Det finns något skört och vemodigt i ”Blood for Dracula”, med dess sorgsna musik, välkomponerade landskapsbilder och Kiers bottenlöst sorgsna blick. Han är den sista vampyren, den sista sköra aristokraten, på väg att sköljas bort av en ny, starkare, livskraftigare och vulgärare tidsålder – han är dömd, och han vet om det. Dessa ögonblick blir på många sätt mer stark och intressanta just FÖR ATT de ramas in av en tafflig Ed Wood-estetik.
”Blood for Dracula” bjuder helt enkelt på en mer komplex upplevelse än vad man faktiskt kan tro, och känns som ett övertygande argument för att en film knappast behöver vara bra för att vara alldeles lysande.

1 kommentar:

Carl H sa...

Blood For Dracula är en av de mest geniala filmer som någonssin gjorts!