torsdag 11 juni 2009

Emo om Ibsen


Vet inte varför jag kom att tänka på det, men för flera år sedan läste jag världens sorgligaste anekdot om Henrik Ibsen. Det var en ganska halvdan artikel som nästan uteslutande handlade om privatpersonen Ibsen, på det där ganska irriterande biografiska sättet som är gängse nu för tiden. Som att det är Ibsens vardagsrutiner som gör att vi kommer ihåg honom, och hans pjäser är någon slags kuriös överkurs. Anyways. Poängen med artikeln var väl mest hur extremt inrutad, rutinmässig och insluten i sig själv mannen var; att han alltid drack öl på samma ställe vid exakt tidpunkt, alltid följde ett på förhand uppgjort schema till punkt och pricka.
Och att han kanske inte var så bra på det där med mänskliga relationer. Under flera decennier arbetade han ganska nära med sin revisor (tror jag det var), och som Ibsen tydligen betraktade som en av sina mest förtrogna. De hade arbetat ihop så otroligt länge, han visste precis var han hade honom och så vidare. Och när revisorn (tror jag det var) dog så sörjde han inte bara djupt, utan tog på sig att bekosta hans barns utbildning och så. Allt för en gammal vän.
Och samtidigt hade revisorn i något annat sammanhang sagt att han och Ibsen, trots nästan tjugo års nära samarbete, inte hade kommit ett steg bortom formaliteterna, och att han inte kände honom alls. Det där tycker jag är en så himla sorglig tanke. Att man kan känna en hel värld av ömhet för någon annan och fullständigt misslyckas med att förmedla det, under flera decenniers tid. Man bara brummar lite som svar på en fråga, tänder sin pipa och lutar sig över sitt skrivbord för att fortsätta på sitt arbete. Och tänker att man är minsann två väderbitna karlakarlar som vet precis var man har varandra; ord är inte nödvändiga för att förstå varandra längre. Och blir lite glad. Och den andra tänker att man förmodligen är fullständigt gjord i trä, och längtar bara efter att få komma ner på krogen och ta sig ett glas med vännerna.
Sådant där skrämmer mig lite.

Inga kommentarer: