torsdag 4 juni 2009

Confetti

Inatt drömde jag att jag helt plötsligt hade ytterligare ett syskonbarn, vars existens jag hade lyckats missa fram tills nu. Det var en kille på elva månader, som såg betydligt mycket äldre ut, gick upprätt och var odrägligt bildad i precis alla ämnen. Vi gick tillsammans genom staden, och jag skulle vara morbror och trygg och schysst förebild antar jag, men han visade sig vara obscent påläst på typ allt.
-Ah, ser du den där här stadsdelen? Det intressanta är att grunden till den planerades redan på Olof Skötkonungs tid, av en avlägsen släkting till kungen....man kan se denne släkting porträtterad på en gobeläng som nu hänger i Dalarna, faktiskt, berättade han.
-Få se...elva, alltså. Det var inte elva ÅR du var sa du?
-(Skratt) Nej, nej, bäste morbror, elva månader var det.

Jag är inte så säker på att jag behöver veta vad den här drömmen handlar om egentligen. Men det kanske handlar om att inte tycka att man har hunnit åstadkomma så mycket som man borde.

***

För några veckor sedan hade jag en annan konstig dröm (mina drömmar är som regel rätt abstrakta och beskedliga), i vilken jag blev hembjuden av Lars Ulrich från Metallica för att äta sniglar med honom. Det visade sig att hans lägenhet var fylld med stora skogssniglar som kröp omkring lite som de ville i lägenheten, på såväl väggar som tak, och lämnade stora slemmärken precis överallt. Bara att hugga in, tyckte Ulrich, greppade en snigel, bet huvudet av den och spottade ut det igen i en stor plasthink som stod i mitten av rummet. Han hann upprepa proceduren några gånger innan jag vaknade med obehagskänslor i hela kroppen.

-Du borde ha förstått att det var en dröm när Lars Ulrich ville bjuda. Lars Ulrich delar inte med sig av någonting, sa Henrik. Det var roligt sagt, tycker jag.

***

Igår gick jag förbi ett café på Drottninggatan som stolt affischerade med ett VECKANS ERBJUDANDE; en ciabatta och en latte för 85 spänn! Vilket jävla Gudfadern-erbjudande tänkte jag, som just nu betraktar kaffe på Pressbyrån som en dekadent utsvävning värdig en Nero. Jävla Stockholm. För faktiskt. Bara i Stockholm. Bara i Stockholm.

***

Ibland slänger jag in lite tyska tjusiga uttryck i meningar när jag skriver inlägg på den här bloggen och känner mig kontinental. Sedan kommer jag på att en ganska ansenlig del av min rätt blygsamma läsekrets är bosatt eller har varit bosatt i Tyskland och sannolikt är ohemult mycket bättre på språket än jag är. Så blir jag rädd för att ha missat ett dativ-n, satt fel kasus efter en växelpreposition eller helt enkelt gjort fel. Det slutar alltid med att jag raderar den där tyska frasen jag världsvant försökte slänga mig med.
Well, det är nog smartast så. Inget är ju mer förnedrande än att leka världsvan och misslyckas: som att med inövad nonchalans slänga en tjusig scarf över axeln, lyckas fastna med den i en svängdörr och strypas till döds typ. Det förtar intrycket och är INTE värt risken.

***

"Juju" med Siouxsie & The Banshees är en nästan kusligt lysande skiva. Jag har inte så bra koll på deras övriga diskografi, och ingenting har gjort ett lika djupt intryck som den här. Men detta. Ah, som en enda lång tonsatt skräckfilm, mörkt, pulserande, klaustrofobiskt, hotfullt och svettigt. Precis som jag vill att min new wave-musik ska vara.
Tack gud för Spotify; jag har kvar samtliga mina vinylskivor nere i Göteborg, mer än tre år efter att jag lämnade staden, vilket också innebär att jag inte har lyssnat nämnvärt mycket på new wave de senaste tre åren.

***

Frederick Federley ska tydligen reklama för Smirnoff Vodka nu också. Jag är väl knappast ensam om att tycka det, men fy fan vad jag föraktar Federley, som människa, som politiker, som ideolog.
Det finns en...god liberalism som jag respekterar och tror behövs, även om jag aldrig själv har röstat på den. Låt oss säga att den idag representeras av Birgitta Ohlsson och kanske inte så många fler. Men den där jävla kokainsniffande innerstadsliberalismen, fy fan vad jag föraktar den. Och nästan lika mycket föraktar jag det där jävla lämmeltåget av miffon som chockerade upptäckte att Federley var såväl ryggradslös som principlös när han böjde sig för FRA-lagen.
Personligen tyckte jag det var betydligt mer graverande när han tog ställning MOT papperslösa flyktingar FÖR den restaurang som hade använt dem som svart arbetskarft, men det är ju bara jag. Och nej, det är jag väl knappast ensam om. Men den här jävla armén av världsfrånvända backslick-kids som tror kokain och våldspornografi är de två viktigaste sakpolitiska frågorna i vår tid just nu... återigen. Stockholm. Bara i jävla Stockholm. Faktiskt.

***

Och varför sitter en ung arbetsför man och okynnesbloggar klockan tio på förmiddagen? Och än värre, skriver om idel meningslösheter. Well, jag hade ju hellre stått och jobbat någonstans och känt mig meningsfull just nu. Faktiskt. Vad kan jag säga? Jag har sökt flera jobb än jag någonsin gjort tidigare inför sommaren, och jag började skicka ut ansökningar i Februari-Mars; det hade jag trott skulle fungera, särskilt som jag har ett betydligt matigare CV nu än när jag stod inför en liknande situation senast.
Och jag har ju ett gäng schemalagda veckor på mitt gamla jobb senare i Juli+Augusti, som kommer vara undergörande för min ekonomi. Jag hade väl hoppats på att kunna jobba där lite nu i Juni också, och det verkade som att det skulle kunna gå. Det kanske det gör nu också, beroende på om mina KONTAKTER kan hitta någon bra vakant plats åt mig.
Nå, nu var det ju faktiskt senaste Fredagen jag avslutade helvetesmånaden i skolan, och jag ska på anställningsintervju senare idag. Ah, återvända till min ungdoms nejder och jobba med gallupundersökningar om allt går vägen. Well, det känns väl helt okej tycker jag. Jag kan ha en röst len som honung när jag vill det, och vilket jobb som helst är rätt välkommet just nu.
Hålla hålla tummarna.

7 kommentarer:

die kaschemme sa...

Nej men, släng dig med uttyck på främmande språk, snälla, snälla! Vi är så svältfödda på det, känns det som. Själv drabbas jag ständigt av små ångestanfall över att jag uttrycker mig klumpigt på svenska och tycker att det är ju för sorgligt och så fortsätter jag att göra konstiga förtyskningar av svenskan. Men vad tusan, försöker jag tänka då, ytterligare ett bevis på att människan är ett intelligent djur, hon har språket och förmåga att analysera detsamma, vilken ynnest att vara människa och inte ett enspårigt djur! Oder so.

Förresten, 85 kronor för kaffe och bröd?!! Jag tror jag svimmar.

Lennart Erling sa...

"okynnesbloggar...skriver om idel meningslösheter"... nej, nej! Raderna om Federley var mycket välformulerade. Som det mesta i din blogg. Lars Gustafsson-texten uppskattade jag verkligen. Fortsätt!

Per sa...

Die Kaschemme: Då anser jag mig ha det okejat från högsta instans att använda mig av lite halvdan tyska i alla möjliga och omöjliga kombinationer i kommande blogginlägg. :) Och det ser ju så stiligt kontinentalt ut. Allra helst skulle jag kunna några latinska snärtiga fraser, som jag kunde använda på stående fot. ("Per aspera ad astra" fungerar ju inte i hur många sammanhang som helst; även om man kan liva upp kontorssysselsättningar förvånansvärt mycket genom att stoiskt recitera just den frasen).

Det är konstigt det där med att ens modersmål också är något som behöver hållas igång och övas på; har en släkting i USA, och tror att han gjorde en del märkliga anglicismer de första åren när han var tillbaka i Sverige. "Låt oss krossa vägen" och så.

Stockholm kan vara en obscent dyr stad, jag vet inte alls hur de kommer undan med att bete sig på det där viset. Så är det med ALLT: en bok som i ett göteborgskt antikvariat skulle kosta 20-40 spänn tar man nästan alltid 80-180 kronor för här i Sthlm. *Mutter mutter*

Lennart: Tack så mycket, vad glad jag blir! Jag gillar ju din blogg mycket också, och det är kul att någon gillar försöken till lite mer ambitiösa litterära texter också. Det är ju de som är svårast att skriva, åtminstone på ett sätt som man blir nöjd med.
Och jo, Federley är verkligen en pajas.

Håkan Lindgren sa...

"Inget är ju mer förnedrande än att leka världsvan och misslyckas: som att med inövad nonchalans slänga en tjusig scarf över axeln, lyckas fastna med den i en svängdörr och strypas till döds typ."

Som när Carl Reinholdzon Belfrage i någon nöjesguiden-artikel lade in en elegant association till "Beaudelaire"...

Per sa...

Håkan: Haha, vad jobbigt! Det är väl liknande fadäser man bör försöka undvika, ja.

Jag gav upp om CRB när han citerade ett långt stycke av Antonin Artaud på engelska - inte för att stycket var skrivet på engelska, eller för att en svensk översättning saknades, utan helt enkelt eftersom svenskan är ett så "okulturellt språk". Det kändes rätt gymnasialt.

Björn sa...

Jag håller med om "Juju", för mig är det deras klart bästa skiva, åtminstone den som ger ett mest helgjutet intryck, även om det går att hitta många oerhört starka enskilda låtar här och där ("Peepshow" är deras sista riktigt bra skiva, tycker jag nog). Alltså går det inte att bortse från någon av deras skivor, inte ens den första - möjligen tycker jag att "Join Hands" är mest jobbig att lyssna på ...

er sa...

Jag får nog medge att jag inte har gett de andra skivorna så mycket chans som jag kanske borde göra; de senare skivorna innehåller för mycket åttiotalsproduktion av det sliskigare snittet tycker jag.
Men jag får kolla upp! "Juju" är ju så pass lysande att de är värda lite mer energi från min sida...