söndag 14 juni 2009

Älska igen

Den här dikten hade jag ursprungligen publicerad på Elins blogg, när jag smickrande nog fick gästblogga där i Maj. Tänker att det inte skadar att den finns här också. Och framförallt kanske jag inte tappar ALLA läsare innan jag har tid att blogga igen. Imorgon levererar jag lång text, om jag inte bryter ihop av prestationsångest innan dess. Sedan ska jag skriva lite mer här igen. Världsapråmiss.


Så jag skrev
sakta fram deras ögon,
tecknade deras konturer
försåg dem med kärlek, skuggor,
hat, de element min dikt krävde;
och det var den första strofen,
fåglarna sjöng, de sov,
allt var i oskuld,
och i dikten
svävade jag, änglavingar och vitt tyg,
i verkligheten
skrev jag med möda fram
versrad efter versrad som
skulle leda till de
älskandes undergång.

Det var den andra strofen,
jag lät dem leka med delfiner,
upptäcka varandras kroppar,
den milda morgonen utan slut,
när du rör mig är jag
blott och bart beröring, viskade
han till henne, jag ryckte till,
var tvungen att påminna mig själv:
att det var jag som var i kontroll,
visste hur dikten skulle sluta,
att skuggorna fanns, löven på träden
var vassa som rakblad, att naturens sång
inte var annat än ett skrik av smärta,
att det fanns en moral, att den skulle
skrivas med blod, när
de såg in i varandras ögon
fanns en lätt känsla av svindel.

Nattetid lät jag henne
drömma om öknen, jag viskade,
kärleken kommer träda ut ur
hans fingrar, en dag
blir hennes smekning till ett struptag,
jag låg i fosterställning, viskade
till pappret, en dag drar kärleken sig
tillbaka som tidvattnet, stenarna
blottas, viskade jag,
men morgonen kom,
och de tog varandras händer.

Och de vandrade vidare
de tycktes ha dragit sig undan min kontroll
jag skrev repliker till dem
som de inte sade
jag försökte skriva
att fjärilarna föll döda ner framför deras fötter
att floderna fylldes med blod
att solen slocknade och så vidare
men nej
nu sjöng hela skapelsen omkring dem
deras lycka var för enkel, för stor
jag var tvungen att ingripa
så jag trängde mig in i min egen text,
vandrade bredvid deras sida
jag ville vara
skuggan för de älskande
ett illavarslande omen
ett dissonant ackord i de sista raderna
jag böjde mig fram
ville viska i deras öron
memento mori, mina barn, memento mori
men så fylldes min mun med blommor.

2 kommentarer:

Max sa...

Fantastiskt fin dikt. Oblyg och rättfram, och samtidigt den första dikten som jag har läst, som har ett tydligt metaperspektiv men fortfarande vågar och lyckas vara romantisk och orubbad av det i dikten direkt analytiska.

!

Per sa...

Oj, hur missade jag det här? Det var rent otroligt fint sagt, vad glad jag blir!
Tack!