onsdag 20 maj 2009

Teater x 2: Absint och Påsk

Well, well, det här blir ett dubbelinlägg om teater. Enligt en person som torde vara informerad är teaterkritik en färskvara i ännu högre grad än annan dagskritik. Exakt varför det är så vet jag inte, men antar att den första recensionen enligt den här logiken är sedan länge rutten purjolök, och den andra är som...en aubergine som börjar bli lite oroväckande mjuk. Det går att äta den, men inte så länge till. Det innebär alltså att den första pjäsen var ett engångsuppförande i månadens början, och att den andra pjäsen är på väg ner från scenen.

"Absint", Turteatern

"Absint" är den sista delen i Turteaterns satsning på ung polsk dramatik - de tidigare missade jag tyvärr fullständigt, men enligt mina TEATERKONTAKTER ska Malgorzata Sikorska-Miszczuks pjäs "Ekorrmänniskans död" ha varit
överjävligt bra.
Om Magda Fertacz vet jag inte mer än vad Polska Insitutet och Turteatern presenterar: hon är förhållandevis ung, och tycks ha gjort stor succé som dramatiker i Polen. "Absint" skildrar ett ungt och kaotiskt Polen. Det kapitalistiska rouletthjulet har alldeles nyss satts i snurrning, och nu gäller det att klättra så snabbt och hänsynslöst på samhällsstegen som möjligt. I pjäsens centrum står den unga kvinnan Katarina, som till synes har allt: hon är välutbildad, hennes familj tillhör ett välställt ekonomiskt skikt, hon talar utmärkt engelska och ska precis gifta sig med sin fästman. Men istället för att gifta sig tar hon livet av sig; resten av pjäsen är en rekonstruktion av åren som leder fram till hennes beslut, parat med videoinspelade monologer till de efterlevande.
Magda Fertacz gisslar sitt hemland hårt; föräldrarna i pjäsen är materialistiska, förljugna och hänsynslösa antisemiter. När Katarina i en desperat protesthandling gentemot sina föräldrar förlovar sig med en knarklangare accepterar dem honom som ung lovande entreprenör. Han tjänar ju i alla fall bra klär sig snyggt - och framförallt är han inte jude...
Formellt är det visserligen en reading, men befinner sig nog egentligen någonstans i gränslandet mellan en ren uppläsning och en dramatisering. Det är ett format som passar pjäsen utmärkt. Videoprojektioner blandas med högläsning ur manus, och ger en vital och avslappnad känsla.
Det är naturligtvis en sorglig och trasig historia som rullas upp här, men också berättad med ömhet och en nedtonad svart humor som gör det hela greppbart. Något storverk är det kanske inte, men en intressant iscensättning av en ung europeisk dramatiker, och ett lyckat porträtt av en kaotisk tid.

"Påsk", Stockholms Stadsteater

I Strindbergs "Påsk" är det skulden som står i centrum: både den ekonomiska och den moraliska skulden. I familjen Heyst har fadern åkt in i fängelse för förskingring, och både den goda ställning och det goda rykte familjen en gång åtnjöt är bortblåst.
Sonen Elis försöker förgäves axla sin faders bördor, men är på god väg att gå under känslomässigt. På ett eller annat sätt gäller det väl alla i familjen; vare sig de som modern slår ifrån sig alla tankar på att fadern faktiskt skulle kunna vara skyldig, eller som Elis vältrar sig även i den skuld som inte tillkommer honom personligen, är de alla frusna i sin relation till det förflutna, oförmögna att gå vidare och låta något nytt växa fram. Och som ett ständigt hot vid skuggan finns fodringsägaren, som när som helst kan tvinga fram varje möbel i huset till försäljning.
Eirik Stubø har lagt en extremt stram regi över texten: med få undantag sitter skådespelarna orörliga på varsin stol och säger sina repliker. Scenografin är i stort sett obefintlig, kostymeringen likaså. Nästan iscensatt radioteater. Blir det tråkigt? Nej, inte alls faktiskt.
Mer än i de flesta klassikeriscensättningar jag har sett på de senaste åren låter Stubø texten hamna i centrum, och utforskar den på dess egna villkor. Jag tycker det är ett både klokt och modigt val: även om "Påsk" rent formellt kan tillföras naturalismen, så finns det en mystisk föreställningsvärld verkandes i bakgrunden, där även den enklaste handling - må den så vara god eller ond - får synnerligen drastiska återverkningar. De högre makterna är inte bara verksamma i vår värld, de håller tydligen skrämmande god uppsikt på vem som betalade vems middag för femton år sedan. Så väver våra handlingar en allt tätare väv kring oss, och ingen lider oförskyllt.
Ett arv från Swedenborg javisst, men kanske ännu mer från Linnés "Nemesis Divina": det är en extremt skuldmedveten religiös mystik som kräver en hel del av åskådaren för att träda in i. Jag är tacksam för den strama inramningen som vågar låta denna besynnerliga och belönande text träda längst fram på scenen.
Skådespeleriet är rakt igenom utmärkt; kanske tycker jag Sven Ahlström som Elis gör den allra starkaste insatsen. Hans karaktär är inledningsvis så självmedvetet skuldtyngd på ett sätt att han hotar att förgöra såväl sin kärleks- som sina familjerelationer. Så sker en glidning i hans roll och skuldmedvetandet visar sig rymma en ansenlig mängd stolthet, och kanske också självgodhet.
Till skillnad från de mörkare dramerna Strindberg hade framför sig är det i "Påsk" möjligt att träda ut ur det eviga kretsloppet av skuld och vedergällning: förlåtelsen finns. Här hinner visserligen de hotfulla gestalterna växa till nästan mytiska proportioner, innan de visar sig vara hjälpare. Men de goda föresatserna övervinner den nedärvda skulden. Allt mynnar ut i ett ackord av försoning.

Inga kommentarer: