tisdag 12 maj 2009

Serier: "Enigma" - Peter Milligan & Duncan Fegredo


En av de passioner jag av någon anledning inte alltid talar så högt om är min faiblesse för serier. Kanske eftersom folk inte sällan utgår från att man är lite tappad bakom en vagn när man försöker få folk intresserade. Sitter man på tunnelbanan med Ovidius ena dagen och en volym med Animal Man den andra dagen får man rätt olikartade reaktioner, liksom. Men jag tycker nog ofta Grant Morrisson, Alan Moore och Peter Milligan är långt mycket mer stimulerande, modigare och intelligentare konstnärer än den genomsnittlige svenske Augustpris-nominerade författaren. Så, jag antar att det här inlägget är tänkt dels som ett litet mini-inlägg om ett stycke seriehistoria, och sedan en presentation av en av mina absoluta favoritserier. Here goes:

I seriesammanhang pratar man ofta om den brittiska vågen som startskottet för den breda vuxenserien. Vuxenserien ska här inte förstås som en omskrivning för pornografi, och med bred menar jag väl serier som till stora delen var berättande och utgiven på de större amerikanska serieförlagen. Naturligtvis fanns det gott om sofistikerade konstexperiment och undergoundserier, men det är en annan värld.
I takt med att den stora amerikanska serieindustrin hade gått i kreativt och ekonomiskt stå började man chansa på unga, oprövade talanger. Och i Storbritannien fanns en blomstrande undergroundkultur, men vars skapare längtade efter en större publik. Mötet blev en kreativ blomstringstid för amerikanska serier.
Jag misstänker att en av anledningarna till att så många av de brittiska författarna firade så enorma kreativa -och i vissa fall också finansiella- framgångar i seriegenren under åttiotalet och det tidiga nittiotalet var just att det var en värld som helt enkelt inte hade någon egentlig status. För ska man skriva djupsinnig centrallyrik är det lite svårt att låta bli att snegla på Goethe. Och kanske begränsar det den egna fantasin och kreativiteten, bara en smula. Har man hyrts in av ett amerikanskt seriekonglomerat för att få ordning på femte klassens seriehjältar som Swamp Thing eller Animal Man är kanske inte just den kvävande tyngden av genialiska föregångare ens främsta problem. Och är försäljningssiffrorna så usla redan från början att man får fullständigt fria händer av sina redaktörer kan rätt storartade saker hända.
För till skillnad från sina amerikanska kolleger hade de brittiska innovatörerna också en referensram som sträckte sig utanför superhjältegenren. De flesta hade någon slags bakgrund i den brittiska punk- och new wave-scenen, och hade faktiskt ofta med sig såväl en ganska omfattande belästhet som ett intresse för sin omedelbara omvärld.
T.ex. tog Grant Morrisson avstamp i såväl den tjeckiska regissören Jan Svankmajers surrealistiska kortfilmer, som Carl Jung, djurrätt och postmodern metalitteratur när han skapade några av sina bästa serier. De tidiga numren av skräckserien "Hellblazer" (som ges ut i USA, men utspelar sig i Storbritannien) är inte bara rik på zombies och demoner, utan också en ovanligt lyckad skildring av Thatcher-åren, sedda ur arbetarklassens ögon. Jo, faktiskt.

För mig är det självklart att en av epokens absolut klarast lysande stjärnor var Peter Milligan.
Men medan serier som Garth Ennis "Preacher", som pendlar mellan att vara en väldigt underhållande grovkornig actionberättelse och en outhärdligt dum och pompös lovsång till Ennis egna testiklar, och Neil Gaimans "Sandman" finns i ständiga nytryck och båda ligger i startgroparna för att filmatiseras, är Peter Milligans serier notoriskt svåra att få tag på.
Hans magnum opus "Shade, the Changing Man" har aldrig samlats i fullständig form. För även i den brittiska vågens förnyelselusta måste Milligan ha tett sig rett svårsmält: i hans serier var alltid såväl fysiska former som sexuella identiter något högst flytande, och något tungt vägande skäl till varför en huvudperson i en serie INTE skulle kunna hantera en personlig förlust genom att förvandla sig till ett dansgolv fanns liksom aldrig riktigt.
Jag tror ni förstår. Peter Milligan är man antingen mycket förtjust i eller inte alls.


Låt mig presentera ett av de mästerverk han förärade serievärlden med i början av nittiotalet, utan att serievärlden brydde sig särskilt mycket: "Enigma". Även detta verk har tillåtits försvinna lite in i tystnaden; visserligen samlades de åtta numren i en samlingsvolym, men den har inte tryckts om på tretton år. Bor man i Stockholm kan man ju dock förslagsvis låna hem ett exemplar från Kulturhusets Serietek.

"Enigma" kan väl rent objektivt hänföras till superhjältefacket, om man så förtvivlat gärna vill: visst finns det en hjälte med såväl mask, som slängkappa och övernaturliga krafter, och en hel drös med mer eller mindre groteska varelser han bekämpar. Men Peter Milligan förhåller sig till sin genre på ungefär samma sätt som Twin Peaks förhöll sig till den genomsnittliga såpoperan. Genrens klichéer och konventioner blir bara den nödvändiga trampolinen för att de verkligt flippade idéerna ska få luft under vingarna.

I centrum för berättelsen står en ung man vid namn Michael Smith. Som ung lämnades han i ett gathörn av sin mamma; hon skulle bara gå iväg på ett kort ärende och sade åt honom att vänta tills hon kom tillbaka. Han hade som tur med sig sin favorittidning, ett nummer av den kortlivade superhjälteserien "Enigma". Han väntade. Hans mamma kom inte.

Så han läste om tidningen igen. Men hon kom inte. Efter två dagar hittade en polis honom.
Trots det här barndomstraumat har Michael lyckats inrätta sitt liv förhållandevis normalt som ung vuxen: sjukligt normalt skulle nog många säga. Han har ett parförhållande och han har ett jobb. Han har sex med sin flickvän en gång i veckan. På tisdagar. Går ut kan man göra på lördagar. Inte på någon annan dag. Det är viktigt med rutiner.
Och tjugofem handdukar torde vara minimum för vad en vuxen människa behöver för att upprätthålla en fungerande hygien.
Men på sistone har något hänt: människor har hittats mördade på ett synnerligen brutalt sätt. Deras hjärnor saknas faktiskt. På brottsplatsen hittar man alltid ett överflöd av döda ödlor. Polisen har inga som helst spår av mördaren. Och av någon anledning tycks den här utredningen intressera Michael mer än något annat egentligen någonsin gör; som om något inom honom långsamt väcks till liv, något han inte kände till om sig själv.
Så blir Michael själv anfallen av mördaren, som visar sig vara en monstruös varelse med jättelikt uppsvullet huvud och den synnerligen obehagliga vanan att snorta i sig andra människors hjärnor som vore de kokain. Precis när allt verkar vara fullständigt hopplöst blir Michael räddad av sin barndomshjälte, den sedan länge bortglömda "Enigma".
Och när denna seriefigur väl har vaknat till liv i verkligheten börjar också en rad superskurkar från serien också dyka upp.
Michael blir besatt av gå till botten med vem den här mystiska figuren är. Samtidigt blir de "superskurkar" Enigma konfronterar blir i rask takt allt konstigare och konstigare: låt gå för skurkar som "The Head" ("I AM THE HEAD AND I DEMAND YOUR SHRUNKEN EXPERIENCES NOW!!!") och "The Truth". Men en bunt med skurkar som kallar sig "The Interior League", och vars huvudsakliga sysselsättning är att möblera om andra människors hus på natten (det är mer djävulskt än ni tror; de ställer samman möbler till så ondskefulla mönster att ägaren omedelbart tar livet av sig)? Eller "The Envelope Girl", en slags korsbefruktning av en femtiotalspinuppa och ett vandrande kuvert? Jag lovar er, det blir ännu konstigare. Och det är nästan ofattbart bra hela vägen. Jag ska nog inte avslöja mer här, utan överlämna resten av upplevelsen till er.
"Enigma" är en berättelse i en mycket komprimerad form, men innehåller trots det fler idéer än många långa bokserier gör. Naturligtvis har det lett till att en och annan tråkmåns till kritiker velat kalla serien överlastad. Vilket jag inte på något vis kan gå med på. Jag ser den här slösande idérikedomen som en vägran att ge efter för en steril och tråkig "less is more"-attityd. Låt oss vara ärliga: de flesta människor som förälskar sig i den hemingwayska isbergstekniken gör det för att de inte har särskilt mycket att säga när det kommer till kritan.
Och må så vara att Milligan är en idéspruta med bisarr humor, men distanserad till sina karaktärer blir han aldrig.
I grund och botten är "Enigma" kanske framförallt en serie om Michael Smiths uppvaknande som människa, på alla plan. Hans möte med sin barndomshjälte väcker upp nya sidor hos honom, såväl sexuellt, känslomässigt som filosofiskt. Han vågar låta dem vara sårbara, sensuella, sexiga, sympatiska och surrealistiska på en och samma gång. Det är en dygd som är värd ganska mycket i min bok, i en tid när så många litterära och kulturella projekt känns genomtänkta och helgarderade från första till sista sidan. Jag tror att 2010 kommer bli ett mycket roligare år för Kultursverige om ni alla tar och lånar hem ett exemplar av "Enigma" och tar anteckningar. Jag har redan gjort ett par grundliga genomläsningar, och jag har svårt att lägga av.

Inga kommentarer: