söndag 31 maj 2009

Nietzsche behövde aldrig vara hundvakt

Större delen av gårdagen spenderade jag med att flanera längs strandpromenaderna vid södra Stockholm iklädd en ljus sommarfärgad kavaj, och med en essäsamling av Hans Magnus Enzensberger under armen. Allt detta i sällskap av en chihuahua konstigt nog.
Påståendet om att en hund ska hjälpa en träffa en tycks vara fullständigt genomfalskt och överdrivet. Några lystna blickar mellan mig och Söders intellektuella indieklientel har INTE utväxlats.
Däremot fnissade skejtkidsen lite bakom min rygg när de inte trodde jag hörde, och bland barn som nyss lärt sig peka och ropa TITTA! var jag+min vän chihuahuan ett synnerligen populärt inslag. Dessutom kom en fotograf fram och undrade om han fick ta en bild på oss, eftersom han tyckte vi var ett sådant fint par. Jag hann aldrig riktigt fråga i vilket sammanhang han tänkte använda sig av bilden innan han var borta. Jag har lite ångest över det.

Annars är jag hemskt, hemskt bakfull utan att ha druckit så himla mycket igår. Det kanske mest handlar om att JAG ÄNTLIGEN HAR SKRIVIT ALLA TENTOR FÖR TERMINEN och den värsta pressen har släppt. Nu ska jag läsa "Der Zauberberg" och "Auf den Marmorklippen" har jag bestämt.
Jag surfar planlöst runt på kultursidor och blir så fruktansvärt glad över att Carl-Johan Malmbergs nya essäsamling är här nu. Carl-Johan Malmbergs två tidigare essäsamlingar från det här decenniet, "Sällskap" och "Sår", hör ju till något av det mest initierade, insatta och roliga man kan läsa på det svenska språket om konst i så gott som alla genrer.
De verkligt stora, verkligt kunniga essäisterna behöver ju heller aldrig bevisa något, utan präglas snarare av en storögd barnslig entusiasm än rynkade pannor och lärda krior. Det handlar inte om att använda konsten som maktinstrument för att avkräva respekt, utan om att förmedla kärlek till konsten, tacksamhet över att den finns och att världen hela tiden låter sig vidgas för den som vill och söker.
Milan Kundera har det tonfallet i sin trilogi om den europeiska romankonsten, Jorge Luis Borges beter sig i princip konstant som en sockerspeedan sjuåring på utflykt i världslitteraturen när han får tala om sina favoritämnen i "Sju kvällar", W.H. Auden är där hela tiden i "Färgarens hand" (ja, jag vet att jag tjatar om precis samma böcker hela tiden), Marguerite Yourcenar i "That Mighty Sculptor, Time" likaså (ja, jag måste läsa Yourcenar på engelska, eftersom jag är en barbar med hukande gång, iklädd djurpäls och smak för människokött) likaså.
Och ja, Carl-Johan Malmberg är också där hela tiden i sina senaste två essäsamlingar. Framförallt är det så underbart tilltalande med någon som helt obehindrat rör sig från renässansmålningar till slapstickfilm från tjugotalet, mellan modernistisk arkitektur och Gustav Mahlers symfonier. Vägran att bli fackidiot, vara en av en de sista renässansmänniskorna på flykt. Inte på förhand ha bestämt sig för vad som är värt ens uppmärksamhet. Den enda andre svenska essäist som rör sig så obehindrat mellan genrer och ämnesval jag kan komma på för stunden är väl Torsten Ekbom.
Och att den nya essäsamlingen uppenbarligen innehåller en djuplodande essä om W.H. Auden är naturligtvis inget annat än att ta den lättaste vägen in i mitt hjärta. Igen.
Carl-Johan Malmbergs essäer är lika omistliga som livet självt höll jag på att skriva, men sedan raderade jag det. Det kändes lite...ansträngt, och ett ganska gott exempel på den överladdade retorik som INTE vidlåter Malmbergs essäer. Jag skyller på att jag är bakfull.

Detta kan f.ö. vara det roligaste inlägg som postats på någon blogg någonsin.

Inga kommentarer: