tisdag 19 maj 2009

Litteratur: Wisława Szymborska : Ett kolon


Wisława Szymborska
Ett kolon
Tolkning: Anders Bodegård
(2008, Elleströms)

Få utländska poeter har i Sverige ett sådant anseende att deras diktsamlingar översätts i sin helhet, men Szymborska är en av dem. Och nej, jag tror faktiskt inte hennes Nobelpris ensamt kan förklara hennes särställning. Jag märker att ovanligt många läsare, i en tid när poesiläsande har blivit en ganska marginaliserad sysselsättning, har ett både kärleksfullt och avslappnat förhållande till Szymborskas diktning.
I hennes bästa dikter finns alltid en märklig känsla av tyngdlöshet; märklig eftersom det trots allt är de tyngsta och mest klassiska ämnesvalen hon tar sig an i sin diktning, döden, kärleken, ödet, åldrandet.
I "Ett kolon" är dödsmedvetandet ännu starkare än tidigare; nästan varje dikt i samlingen viskar "memento mori" mellan raderna på ett eller annat sätt. Så varifrån kommer lättheten?
Szymborska levererar inte lättköpta moraliteter eller plattityder. Om det finns ett stort inslag av glädje i hennes diktning tar den alltid plats framför en synnerligen bister fond. Men att vara lycklig handlar mycket om förmågan att leva med flera perspektiv samtidigt, och Wislawa Szymborska är perspektivskiftenas poet framför andra. I hennes dikter är såväl evighetens och stjärnornas synvinkel som vardagens grodperspektiv, med sin kärlek till tingen och det sinnliga, närvarande. Och båda på samma gång giltiga.
Kanske illustreras det tydligast i dikten "En tröst", som helt enkelt avhandlar Charles Darwins läsvanor:

"I tanken befor han så många vidder och tider
och hade sett så många utdöda arter,
sådana segrar för de starka över de svaga,
så många överlevnadsförsök
som förr eller senare gått om intet
att han åtminstone av fiktionen
och dess mikroperspektiv
hade rätt att vänta sig en happy end."

I dikterna "Händelse" och "Skogsmoralitet" ställs naturens perspektiv mot människoperspektivet mot varandra, men på olika sätt. I "Skogsmoralitet" är naturen synonymt med den estetiska hänförelsen, sedd genom ögonen på en vandrare. Ett bejakande av varat som det är, i all sin mångfald, vitalitet och grymhet:

"Som det kryllar i klyftan, se hur lövverket lyfter,
och vems hopp i galopp, vem får stopp på sin kropp,
vad är lönn, vad är rönn, vad är björk, vad är lärk?
Bara döden pratar
sin banala prosa."

Men efter åtta hänförda, vilt rimmande, strofer styr så vandraren återigen kosan hemåt:

"Och först bland människorna grips han av vreden,
och vandrarn börjar klandra, som vi gör med varandra."

Vid den första läsningen tyckte jag de här raderna gjorde ett oändligt vemodigt intryck. Men vid närmare eftertanke - är så verkligen fallet? Att drabbas av vreden, att klandra är också att hävda etikens giltighet, att vara en människa bland andra. Den ensamme vandraren försjunken i sina drömmerier, det rena betraktande ögat, kan i naturen oberört konstatera att "när det är dags på hygget/ska ekarna stå på huvet". Det är förmodligen ganska oklokt att bära med sig den där upphöjda likgiltigheten när man vandrar hem till sina medmänniskor.
"And coming home means coming to our senses" avslutade Robert Frost tvärt en dikt för det demokratiska partiets kongress, och Szymborkas slutrader har en liknande klang.

"Händelse" är också den en betraktelse av en betraktare. Den här gången av en människa som åser hur ett lejon sliter sönder en antilop.

"På frågan vem som bär skulden
inget svar, bara tystnad.
Utan skuld är himlen, circulus coelestis.
Utan skuld: terra nutrix, jorden och modern.
Utan skuld: tempus fugitivum, tiden.
Utan skuld: antilopen, Gazella dorcas.
Utan skuld: lejonet, Leo massaicus.
Utan skuld: ebenholtsrädet, Disopyros mespiliformis.
Och observatören med kikaren för ögonen
är vid dylika tillfällen
Homo sapiens innocens."

Szymborska gör inte det felslut som så många europeiska författare och poeter gjorde i svallvåget av Nietzsche; att se och erkänna naturens grymhet är inte samma sak som att vi bör bejaka och besjunga den. Hon konstaterar bara att naturens synvinkel finns, utan att fördöma den eller förskräckas av den, och utan att vilja förvandla den till en spegelbild för människan.
Men hennes perspektivkonst handlar inte alltid om att välja det mindre perspektivet och försmå de storslagna vyerna. En av de finaste dikterna i samlingen, Ouppmärksamhet, handlar om det här. Den är på samma gång hisnande och ödmjuk.

"Illa skötte jag mig i kosmos igår.
Jag levde ett helt dygn och frågade inget,
och förvånades inte över något.

[...]

En efter en inträffade förändringarna
till och med i ögonblickets snävaste synfält.

Vid ett yngre bord, med en dag yngre hand,
blev gårdagsbrödet skuret på ett annat sätt.

Moln som aldrig förr och regn som aldrig förut,
för det föll ju med helt andra droppar.

Jorden vred sig ett varv kring sin axel,
men nu i en rymd som övergetts för gott."

Kanske är även detta, att förundras över tillvaron, en mänsklig plikt som alla andra. Szymborska manar oss med lugn och saklig röst att fortsätta med just det.

Inga kommentarer: