onsdag 6 maj 2009

Konsekvens och inkonsekvens: Lars Gyllensten, Lars Gustafsson, Hans Magnus Enzensberger och lite, lite Leszek Kolakowski


Okynnesläste lite i Hans Magnus Enzensbergers extremt underhållande och infallsrika essäsamling ”Till det normalas försvar” igår, som jag har gör lite slumpmässiga nedslag i i tid och otid. Konstigt nog hade jag inte läst den första essän i boken, ”Slutet på konsekvensen” förrän nu. På ett typiskt enzensbergerskt sätt gör författaren här upp med ”den konsekventa människan”, den som benhårt håller fast vid sin kurs oavsett hur omvärlden förändrar sig eller ej. Enzensbergers essä blir så närmast till en hyllningssång till den rörliga, odogmatiska människan, den som inte låter sig trängas in i ett tankemässigt hörn, utan alltid är redo att ompröva sina sanningar.
Till saken hör naturligtvis att Enzensbergers text på många sätt är Tal I Egen Sak: ända sedan femtiotalet har han varit ständigt närvarande i det tyska intellektuella samtalet, men med ständigt nya paroller och ståndpunkter. Kappvänderi kan han knappast beskyllas för: när 68-rörelsen precis hade blomstrat ut tappade den tidigare vänsterradikalen det mesta av sin tro på socialismen, efter ett år i Kuba, och när USA gick in i Irak gjorde han sig raskt till ovän med det mesta av den europeiska fredsrörelsen.
Kanske blev jag lite väl medryckt av essän. Imorse letade jag fram Leszek Kolakowskis ”Samtal med Djävulen” för frukost- och tunnelbaneläsning. Det är onekligen en väldigt intressant bok, och Kolakowski är en orättvist okänd författare här i Sverige, så om jag känner mig osedvanligt folkbildande och bildad nog själv hoppas jag få återkomma till hans författarskap. Men det jag fastnade för i morse var Lars Gyllenstens synnerligen arga förord, en text som i mångt och mycket var den totala negationen av Enzensbergers text. Gyllenstens text är delvis naturligtvis en biografisk presentation av Leszek Kolakowski för en svensk publik, men också ett lovtal till den intellektuella konsekvensen, förmågan att hålla fast vid sina principer även när allt tycks gå emot en. Och för all del - har man sjunkit tillräckligt långt ner i den svenska ankdammens vatten är det ganska uppenbart att Gyllenstens text till ganska stor del är ett enda långt angrepp på Lars Gustafsson.
Han raljerar över hur de BLM-redaktörer som i det sena sextiotalet oansvarigt flirtade med marxismen lika oansvarigt och omedelbart har omfamnat postmodernismen och amerikansk nykonservatism: ett positionsbyte som inte har kostat ett dugg, och snarare har drivits fram av förändrade trender än ett inre tvång.
Och eftersom jag antingen har en svag jagkänsla eller är en mycket god och inkännande läsare blir jag precis lika medryckt av den här texten. Ett tag. Någonstans på väg in till universitetet inser jag att jag har blivit precis lika övertygad av två diametralt motsatta världsåskådningar, och försöker arbeta ut någon slags fungerande kompromiss i mitt huvud.
Hans Magnus Enzensbergers budskap är egentligen ganska enkelt, det är bara inbakat i väldigt mycket Enzensberger-humor och sarkastiska gliringar: människor får nya erfarenheter, vi förändras, vi kan byta åsikt. Principer är beundransvärda, nödvändiga, javisst. Men verkligheten kan ändra sig. Verkligheten kan visa sig vara något annat än det vi tidigare trodde. Det händer hela tiden. Och vi måste ha rörelseförmågan och modet att ta in det förändrade läget. Fair enough. Inget är väl outhärdligare än människor som skaffade sig en Livsåskådning när de var sexton, genom att bläddra i ett ungdomsförbunds stadgar, och sedan dess har vägrat röra sig ur fläcken.
Å andra sidan har Lars Gyllensten onekligen en del poänger i sina utfall mot anpasslingar också. Och för all del, hur hungrigt jag än slukar det mesta Lars Gustafsson skrivit, är det svårt att kringgå att mannen har tagit en hel del märkliga ställningstaganden i sina dagar. Och vad som är än mer irriterande, oftast inte alls låtsats om det i efterhand. Har man skrivit den devota diktaturhyllningen "Kinesisk höst" kan man faktiskt inte femtonish år senare fälla högstämda domar över "Olof Lagercrantz äckliga Mao-slickeri" (citerat ur minnet från "Ett Minnespalats"). Man bör nog bita i det sura äpplet och erkänna sina egna felsteg som politiskt intellektuell innan man tillåter sig att gå till rätta med kollegorna och konkurrenterna. Något Gustafsson aldrig har gjort i någon besvärande hög utsträckning. Så nog har Gyllensten sina poänger.
Men samtidigt: det är ju svårt att komma runt det enkla faktum att det just är den där intellektuella rörligheten, den oerhörda rikedomen på attityder och idéer som gör Gustafssons författarskap vitalt och levande på ett sätt som Gyllensten aldrig har varit i närheten av.
Det finns ju nästan inte en enda ny betydande idé som inte Gustafsson inkännande har prövat i någon essä, gjort till sin för en stund, sedan rört sig vidare. Och det behöver inte handla om svärmerier för franska postmodernister av högst tvivelaktigt snitt: i ”Konfrontationer", en samling med kritik och diverse artiklar från sjuttiotalet, finns en alldeles liten fantastisk kärleksförklaring till det nya hisnande fenomenet KALKYLATORN. Jag antar att texten till formen är ett kåseri, men den utstrålar lika mycket energi som den bästa prosadikt. Ni förstår inte hur entusiastisk och begeistrad den här mannen är över den här nya räknemaskinen! En supersnabb, supereffektiv minikomputor i var mans hem!! Gustafsson är förvisso stenhårt övertygad om att det socialdemokratiska skattesystemet inom kort kommer förbjuda den här lilla maskinen, som ger var och en möjlighet att kontrollera skatteuppgifter och käfta emot staten - men desto större anledning att skaffa en KALKYLATOR redan idag! Och har man alltid förknippat miniräknare med småtråkiga gråa klassrum, vantrivsel och högstadium, tjuvrökning och svett, matteuppgifter som inte vill lösa sig och folk som cirklar varv efter varv ute i gruset på sina trimmade mopeder - well, då får man lite perspektiv helt enkelt. Ett av många skäl till att jag återkommer till Gustafsson med en sådan glädje är väl just att hans samtid hela tiden är så intensivt närvarande i hans texter; den enda riktiga motsatsen i den svenska litteraturen är väl, klyschigt nog, Strindberg.
Jag är ganska säker på att Lars Gyllensten inte har skrivit någon liknande begeistrad essä om miniräknaren när den kom. (Carl-Henning Wijkmark såg den förmodligen enbart som ett tecken på A) intellektuellt förfall i samtiden och B) att Fjärde Riket var runt hörnet) Finns det en slutkläm här då? I sitt Kolakowski-förord lånar Gyllensten en Kierkegaardsk uppspaltning mellan "premissförfattarna" och de AUTENTISKA författarna. Naturligtvis tillhör Kolakowski (och underförstått den f.d. akademiledamoten själv) den senare gruppen; kärva sanningssägare som drar konsekvenser av sitt tänkande, och får betala därefter. Premissförfattarna njuter mest av tidens gunst, höstar in priser och stipendier, samt flirtar oansvarigt med tidens idéer utan att ha den minsta tanke på att ingå äktenskap med dem.
Så är det här kanske ett slags försvarstal för premissförfattarna då? Sannerligen inte när de vill odla profetskägg och agera domare över sin samtid. Jag är inte ute efter att skriva en hymn till inkonsekvens här. Men kanske är inkonsekvensen en förutsättning för den där oerhörda intellektuella rörligheten Gustafsson har uppvisat, och som har gjort hans författarskap så väldigt rikt och mångfacetterat?
Om Leszek Kolakowski ber jag att få återkomma. Kanske. Det är svårt att skriva om författare som är så uppenbart ofattbart mycket smartare än man själv är, även om man har oerhört stort utbyte av dem.

2 kommentarer:

Petter Malmberg sa...

Enligt Jan Myrdal så brukade Gyllensten ringa runt till folk som satt på priskommitéer och kalla Lars Gustafsson för Den där masturberande apan.
Jag vet inte om Kinesisk höst är en devot diktaturhyllning. De reportageböcker som kom om Kina och andra länder var på det stora hela en förbättring jämfört med de exotiserande och/eller demoniserande skildringar som innan varit gängse.
Min favoritnovell av Gustafsson är också "Morbror Sven och kulturrevolutionen".

Per sa...

Oj. Ja, Lars Gyllensten verkar ha varit en synnerligen arg man, mest hela tiden verkar det som. Känns som att han gick till rätta med sin förfelade samtid minst en gång i veckan. En sån attityd blir väl också rätt outhärdlig i långa loppet.

"Devot diktaturhyllning" är möjligen något av en överdrift. Men jag tycker nog den innehåller en hel del tveksamheter, och jag tycker det är väldigt irriterande hur Gustafsson senare skulle utse sig till Den Sanningssägande Liberalen i kamp med Den Diktaturkramande Vänstern. Vid en viss punkt i "Kinesisk höst" tror jag bestämt att han fastslår att de kinesiska bönderna nog är världens lyckligaste människor. (Naturligtvis är det något mer nyanserat och inbäddat i originaltexten, har den inte framför mig) Det känns lite...naivt?