måndag 25 maj 2009

Jag dejtade en Valerie Solanas-tjej (till)!

Så helt plötsligt blir jag uppraggad på Facebook, lite lagom framfusigt men på ett sätt som mest av allt smickrar min sargade självkänsla. Så vi mailar lite, och även om jag kanske anar att det här inte kommer klicka går vi på en dejt. Och det är väl...trevligt ett litet tag. Sedan börjar det skära sig ganska rejält, jag hör precis de där frasradikala tomma orden jag har haft anledning att tröttna ganska rejält på de senaste åren, och, well, vi har faktiskt inte särskilt liknande världsbilder. Gott så. Vi skils åt utan att blod har flutit, men väl medvetna om att vi nog aldrig kommer prata med varandra igen. Och att vi båda är rätt nöjda med det.
Någon vecka senare bläddrar jag lite förstrött i en feministisk publikation. Den jag dejtade är intervjuad. Helt plötsligt beskriver hon sig själv som den största manshaterskan i världen. (Och ja, den här publikationen publicerades alltså ett bra tag innan vi dejtade - så eventuella lustigkurrar göre sig icke besvär)
Och så blir jag så där trött igen.
Är lite grundläggande jävla intellektuell konsekvens för mycket att begära från sin omgivning? Okej, om man nu har bestämt att Valerie Solanas är någon jävla Shiva-update för det kommande milleniet, och manssläktet borde tvångskastreras och utplånas från jordens yta, må så vara. Det är ju en rätt...störd åsikt, men den går ju i alla fall att förhålla sig till. På samma sätt som jag kan förhålla mig till "anarkokonservativa"* i Ernst Jünger-tröjor. Förslagsvis genom avståndstagande eller obehag.
Mer än jag är trött på manshat är jag trött på människor som vill ha rätten att vråla ut tomma fraser som de inte har den minsta tanke på att försöka efterleva i verkligheten. Jag tycker jag har stött på det här så jävla ofta i någon slags "medveten" kulturvärld.
Jo, man får ha obekväma åsikter. Faktum är att man har rätten att företräda regelrätt fascistiska åsikter, det råder för mig inga som helst tvivel på att det ingår i det där vi kallar yttrandefrihet.
Men ska man nu ha en radikal, otäck åsikt får man väl också vara beredd på att dra lite konsekvenser av den. Jag tycker inte man kan prata om att vilja utplåna manssläktet på Måndag, och sedan skicka små lila bläckfiskar till samma manssläkte på Facebook på Tisdag. Faktiskt.

Så eventuella dejtsugna; från och med nu krävs det lite intellektuell konsekvens för att få gnida sig mot mina smala höftben. Okej?

* Förklaring till den framtide läsaren: "Anarkokonservatismen" var en låtsaspolitisk inriktning för en handfull unga män i det sena nittonhundratalets och tidiga tjugohundratalets Sverige. Uppvuxna i ett tryggt välfärdssamhälle fanns helt enkelt försvinnande få sätt för dessa samhällsomstörtare in spe att revoltera på ett vettigt sätt. Svårt att starta gerillakrig när ens mamma är socialdemokratiskt kommunalråd, liksom. Och att gå med i KDU är ju inte en särskilt sexig motståndshandling... Alltså vurmade man för såväl katolicism, nazism, anarkism, lite halvsmält hinduism (för att komma åt det ständigt lika förhatliga VÄSTERLÄNDSKA SUBJEKTET), BDSM, ja, helt enkelt ALLT som kunde tänkas stöta den svenska konsensus-mentaliteten. Som kanske framgår av ovan anförda lista var man sällan särskilt intresserad av ideerna I SIG, eftersom det blev en ganska motsägelsefull röra, utan mest provokationsvärdet.
Anarkokonservatismens främsta politiska kampmedel var dålig hy, social inkompetens och bilder på djurkadaver.

4 kommentarer:

Jenny Maria sa...

Jag är mycket förtjust i det här blogginlägget.

Per sa...

Tack! Det är ju förtjusa jag vill göra.

Och jag gillar dina foton, mycket.

Jonas sa...

"dålig hy, social inkompetens och bilder på djurkadaver". Är måhända anarkokonservatismen nyckeln till Lars von Triers nya?

Per sa...

Haha, helt plötsligt trillar poletten ner och jag förstår precis att all tortyrporr med Willem Dafoe jag tvingade mig att genomlida bara var en enda långt valfilm för anarkokonservatism.