söndag 17 maj 2009

Inlägget som misslyckas med att återupprepa den gångna veckans läsarboom

Well.
Ett tag där hade jag över hundra läsare om dagen. Det hanterade jag ju bra. Nu...har jag inte hundra läsare om dagen längre.
Tja, vad kan jag säga? Större delen av förra veckan bodde jag praktiskt taget i skolan, och var så trött att jag såg i kors när jag kom hem. Så jag har fått prioritera studier och välmående, i ungefär den ordningen, och ni har hamnat lite i sista hand. Sorry. Sedan tog jag helg från allt. I mitt fall har det inneburit lite öl för att fira av helvetesveckan, en kyrkokonsert, goda vänners lag, teater, kopiösa mängder slavisk film och ett envetet återevrörande av Stockholms alla tänkbara promenadstråk.

Jag tänker att jag bor i en väldigt, väldigt fin stad. Och även om jag gnäller en del på min förort ibland så finns det otroligt fina naturområden här. På sommaren kan det faktiskt vara så fint här ute att jag knappt kan tro det. Och att jag har börjat trivas här igen, i Stockholm alltså.
När jag började den här bloggen var jag kanske i slutet av något som väl man kanske kunde kalla en sorgeprocess. Eller, jag bearbetade rätt mycket saker, och försökte komma tillrätta med en ny situation.
Jag kände mig ensam, osexig och miserabel, och de flesta dagar kändes så här.

Sedan började jag romantisera vad jag hade haft, en gång för väldigt länge sedan, på ett sätt som kanske aldrig är så bra. Inte för att det är för något fel på att minnas bra tider, men för att det ibland hindrar en från att bygga upp något nu och här. Och så tänkte jag typ så här.

Men nu. Jag vet inte, det finns ju enkla förklaringar som att solen skiner och luften är fylld med dofter. Och det är rätt mycket uthärdligare att vara pank och kreativ om man får vara det i en grönskande park, än när man ska vara det i en stökig lägenhet. Men framförallt handlar det nog om att det känns som att jag har ett sammanhang igen, ett bra mycket bättre sådant än jag haft på länge. Jag har massa människor jag tycker om i den här staden, och vi hinner träffas. Och det känns som att saker rör sig igen, i rätt riktning.
Nu känns det ganska så mycket här.

Idag märkte jag också att den fantastiskt fina tidskriften Suecia Polonia har lagt upp alla nummer sedan 2005 som .pdf-filer på sin hemsida; som ni kanske lyckats lista ut av titeln rör det sig alltså om en tidskrift med de svensk-polska relationerna i centrum. Samtliga artiklar är tvåspråkiga. Jag inbillar mig att tyngdpunkten ligger på att förmedla polsk kultur och polsk debatt till en svensk läsekrets, men det finns också en och annan intressant skildring ur den rakt motsatta synvinkeln: bl.a. en presentation av Peter Englund och dennes historiska verk för en polsk publik, samt en fin artikel där det synnerligen svenska fenomenet "skrivarskola" presenteras. Själv läste jag en högintressant intervju med Adam Zagajewski+en intervju med Maciej Zaremba där han diskuterade svenska mediers bristande insikt om hur viktigt påvedömet är även politiskt (detta var alltså -05, idag går det väl inte en dag utan att påven på ett eller annat sätt uppmärksammas...och ja, han har bara sig själv att skylla).
Men vad som verkligen, verkligen, verkligen gör mig nästan löjligt lycklig är att TRE NUMMER PÅ RAKEN har djuplodande artiklar om Zbigniew Herbert, dennes poesi och reseskildringar. Och detta med anledning av ATT EN NY VOLYM MED DIKTTOLKNINGAR KOMMER GES UT I HÖST!!! OCH VÄRLDENS FINASTE RESESKILDRING "EN BARBAR I TRÄDGÅRDEN" KOMMER GES UT PÅ ELLERSTRÖMS UNDER VÅREN 2010!!! Endast internetakronymer kan återge mina känslor på ett korrekt sätt: WTF! OMG! :D :D :D :D :D OMFG!!!
Förlåt, jag vet att det inte är så här man skriver om kunde-ha-blivit-en-nobelpristagare-författare, men det är så här jag känner. Jag borde skriva mer om Zbigniew Herbert. Läs här!

Och så har jag upptäckt en fantastisk skiva med flöjtkonserter av Haydn.
Jag är ju rätt mycket av en bortkommen snorvalp i äppelknyckarbyxor när det gäller klassisk musik, och kan fortfarande känna mig rätt handfallen inför de romantiska kompositörerna, möjligen med Schubert som undantag. Men det här. Det är så enkelt och flödande rikt på samma gång: Haydn slösar på tonerna och harmonierna, som visste han inte att skönhet var en ändlig resurs.
Något jag dock är rätt oförstående inför med den klassiska musikvärlden rakt av är att nästan alla stycken har så ofattbart tråkiga titlar.
Man hör något, och det känns som att man ens hjärta ska sprängas. Och så kollar man upp vad det är för stycke; jodå, det är "Scherzando No.2 in C Major, Hob II/34: First Movement: Allegro". Åh fan.

Popmusiken må ha rätt många irriterande sidor - framförallt att det är en kultur där målet tycks vara att man ska förbli en artonåring både mentalt och känslomässigt livet ut - men är det något man kan där så är det ju fan det där med titlar. Jag har rätt fina minnen av det där, innan Internet och musik blev den självklara kombinationen, av att läsa skivrecensioner och låta fantasin väckas av olika titlar. Hur man kunde längta efter att få höra en låt, ana sig till hur den skulle låta, nästan konstruera den för sig själv i sin egen lilla pubertetsskalle. Ibland var det en gruvlig besvikelse när man väl fick höra låten. Och ibland överträffade låten alla förväntningar man hade. Någon sådan längtan kan jag inte se att "Scherzando No.2 in C Major" skulle kunna förmå att väcka inom någon.
Det behöver inte ens vara särskilt BRA titlar, de kan väl få vara cheesy, pinsamma eller udda, bara de ger mig någon slags föraning om vad det är man kommer få lyssna på.
"Koltrastens svartnade hjärta: en klagosång i fyra delar", "Den slovenska bondflickans njutningslystna drömmerier: en tonsättning", vadsomhelst som är roligare än ett gäng tekniska termer och numreringar.
Eller, om det känns för förödmjukande att lära sig av pop- och rockvärlden, så kan man ju snegla på romanvärlden. Robert Musil döpte ju faktiskt inte sitt livsverk till "Tvåtusensidigt högmodernistiskt dokument om slutskedet av Österrike-Ungern, skildrat medelst ett tjugotal karaktärer och en påhittad kejserlig kommitté". Och inte ens den mest avgrundstråkiga debutant skulle ju få för sig att döpa sin bok till "Nästan åttiosidig skrivarskoleprosabok med en kön- och karaktärslös fragmentarisk berättare, och så lite halvsmält postmodernistisk filosofi och till-intet-förpliktigande vag frasradikalism på det". När jag tänker efter var väl det senare i och för sig en ganska rolig titel.

Jag hade tänkt ut ungefär ett tiotal INTRESSANTA och INSIKTSFULLA blogginlägg som skulle återerövra en liten del av den där läsekretsen jag hade förra veckan , men saknade väl energi och intelligens idag. Så ni fick till meningslöst pladder istället. Jag är hemskt ledsen för det.
Har man Spotify kan man få tips om ett fruktansvärt fint musikstycke som plåster på såren. Här.

Inga kommentarer: