söndag 10 maj 2009

Film: Der Baader-Meinhof Komplex


Well, till slut tog jag mig samman och fick Der Baader-Meinhof Komplex sedd. Det var absolut en film som jag ville se, samtidigt som jag måste medge att min grundinställning var rätt skeptisk. Jag har reagerat på hur folk både i min egen omgivning och i det svenska kulturträsket i allmänhet mer eller mindre oreflekterat tycktes ha sett filmen som en enkel medryckande actionfilm om sexiga socialister i kamp mot det onda internationella kapitalet. Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin var minsann starka emanciperade kvinnor. Man blir ju nästan lite sugen på att gå till handling själv, hö, hö...DE VAR SÅ TUFFA! WHEEEEO!!!
Well, det där är naturligtvis ointelligenta, osexiga och ogenomtänkta klyschor man får höra, men de kan nog inte skyllas på filmen om Baader Meinhof. Snarare är det väl så att det är en rutinmässig och till-intet-förpliktande revolutionsromantik har blivit en färdig attityd i dagens svenska vänster, något man slänger sig med utan närmre eftertanke, som ligger till grund för liknande uttalanden.
Johan Wennström skrev intelligent och bra om filmen i Axess 9/2008, och visade på hur manusförfattaren Bernd Eichingers (som också skrev manuset till Undergången) och regissören Uli Edels visioner någonstans har gått isär: manuset är betydligt smartare och mer nyanserat än den färdiga slutprodukten. Uli Edel har i intervjuer konstaterat att han ville göra en film som hans tonåriga söner skulle vilja se, vilket väl i och för sig kunde vara en lovvärd inställning. Här yttrar det sig tyvärr framförallt i en olycklig benägenhet för suggestiv filmmusik som estetiserar scener som egentligen borde vara obehagliga, och terrorister som får se rockstjärnesnygga ut nästan oavsett vad de företar sig.
Kritiker har också menat att det här är terroristernas historia: något större utrymme får inte offren eller deras anhöriga i filmen. Det är definitivt en giltig kritik: kanske skulle jag vilja vidga den till att ett större samhällsperspektiv överhuvudtaget hade gjort filmen betydligt intressantare och mer
mångbottnad.
En av de absolut mest skakande scenerna kommer inledningsvis när fredliga västtyska Iran-demonstranter blir påpucklade av Shah-trogna högerextremister, samtidigt som västtysk polis passivt ser på. Först när man slår tillbaka griper polisen in, men enbart för att massarrestera och misshandla demonstranterna. Detta i kombinationen med mordförsöket på vänsterrörelsens frontfigur Rudi Dutschke blir ett oerhört bra åskådliggörande av hur pressad och paranoid den politiska stämningen i Västtyskland faktiskt var. Men jag saknar en utförligare presentation av hur vidrigt och hänsynslöst Springer-koncernens hetsande mot vänsteraktivister överhuvudtaget var, hur vänsterradikaler mer eller mindre godtyckligt belades med yrkesförbud av regeringen.
Kanske är detta så självklart för den tyska publiken att man valde att endast skildra detta liksom i förbifarten. Men för mig, och den internationella publiken i allmänhet, är det inte det.
Men ja, naturligtvis fanns det historiska förutsättningar som förklarar både varför delar av studentrörelsen i Tyskland blev så pass våldsam och extremistisk, såväl som den ändå ganska breda sympati de möttes av i rörelens början. Nazitiden kastade ännu auktoritära skuggor in i det demokratiska Västtyskland, och som Enzensberger har konstaterat i någon essä var det ju just de europeiska länderna med ett fascistiskt förflutet som skulle drabbas hårdast av politisk terrorism tjugo-trettio år senare.
Jag skulle också vilja se i hur hög grad terrorismen faktiskt lyckades skaka den västtyska demokratin: ett av målen med attentaten var att tvinga fram statens "sanna ansikte", d.v.s. skärpa motsättningarna tills polisstaten var ett faktum. Nu lyckades man inte med det. Snarare var sjuttiotalet den tid då saker på allvar vände i den tyska republiken; Willy Brandt blev Bundeskanzler och bearbetningen av landets nazistiska förflutna satte igång på allvar.
Studentrörelsen hade protesterat mot universitetens hierarkiska strukturer, i princip övertagna i oförändrad form från sekelskiftets kejsarrike, och flera institutioner demokratiserades nu på allvar. Man gör klokt i att komma ihåg att det var dessa processer Baader-Meinhof avfärdade som enbart skendemokratiska och ville slå sönder, tills motståndarsidan staten äntligen blev den Leviathan man ville ha som motståndare.
Bruno Ganz spelar en kommissarie vars uppdrag är att fånga in Baader Meinhof-ligan, och som med olika medel bedriver en allt effektivare jakt på sina motståndare, samtidigt som han uttrycker sina tvivel på hur långt den tyska staten kan gå, innan man blir till det man beskyller den för.
Det här är ju knappast perspektiv som har tappat i vikt idag: kanske är det så att det t.o.m. är den viktigaste lärdomen vi kan dra av sjuttiotalets
politiska terrorism. Hur skyddar sig en demokratisk stat utan att tumma på yttrandefrihet och individens rätt till integritet? Därför tycker jag det är synd att fokus så självklart hamnar på terrorister på pendling mellan palestinska träningsläger och berlinska gator, utan att någon gång sänka sig till de vanliga medborgarnas nivå, de som faktiskt fick leva sina vardagsliv i ett allt mer paranoid och polaiserat samhälle.
Samtidigt inser jag ju att alla de här perspektiven kanske inte ryms i en och samma film. Under 2000-talet har de tyska filmerna synnerligen nitiskt utforskat nazitidens förbrytelser ur alla möjliga perspektiv. Från motståndskvinnans Sophie Scholl, till det som tidigare hade varit otänkbart att skildra filmiskt, en berättelse ur Hitlers perspektiv. (I Fassbinders utmärkta "Lili Marleen", från 1981, är Hitler ständigt närvarande i sin frånvaro. När Lili Marleen äntligen ska få träffa Führern börjar ironiskt jublande körmusik spela i bakgrunden, och hela skärmen går över i himmelskt vitt. Det är naturligtvis i första hand ett ironiskt-estetiskt stilgrepp, men kanske inte bara. Kanske är det ett på sin tid obrytbart historiskt tabu som får skärmen att tona över i vitt.) Resultatet har blivit allt från fantastisk filmkonst till uppbygglig bruksfilm, men framförallt har det fungerat som terapi och bearbetning av det tyska förflutna. En berättelse räcker inte, det behövs flera. Och om "Der Baader-Meinhof Komplex" skulle vara startskottet för en vidare utforskning av efterkrigstidens historia skulle jag bli glad. I sig är det en intressant film, men med en regissör som ständigt frestas att göra popcorn-action av en historia som faktiskt är betydligt mer nedtonad och intelligent än filmmusiken vill få oss att tro.

3 kommentarer:

The Ivar sa...

Bra recension!

Läste också Axess-recensionen. Sjukt att göra så mycket action av en såpass allvarligt sak. Grav underskattning av publiken (hoppas jag).

Per sa...

Hej!
Ursäkta, jag missade den här kommentaren. Men tackar såklart för berömmet.

Men ja, filmen har väl vissa problem med estetiserandet av våldet.

Anonym sa...

Nu har det framkommit att den Väst-Tyske polis som sköt Benno Ohnesorg vid Shah demonstrationerna (Kurras) Var Stasi spion sedan mitten på 50talet och medlem i SED sedan 65. Samma Östtyska regering som hjälpte medlemmar av B-M ligan kanske var ansvarig för den händelse som ledde fram till radikaliseringen och terrorismen