torsdag 28 maj 2009

Film: "Antichrist", Lars von Trier


Så fick jag chansen att se en förhandsvisning av Lars von Triers nya film "Antichrist". Personligen hade jag sett framemot att få se honom återvända till skräckgenren, eftersom jag alltid har betrakat "Riget" som hans överlägset bästa verk. Men "Antichrist" har ytterst lite gemensamt med "Riget", och med den klassiska skräckfilmsgenren överhuvudtaget.
Även från von Triers tidigare filmer bryter den av: här använder han sig varken av den Brecht-inspirerade teatraliska stilen från "Dogville" och "Manderlay", eller den brusiga Dogma-estetiken som han använt i sina mest kända filmer. Rent stilistiskt har nog "Antichrist" mest gemensamt med regissörens allra första, betydligt mer
polerade, långfilmer.

Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg spelar ett namnlöst äkta par vars son i filmens inledning dör i en olycka.
Efter begravningen proppas hon av sin läkare full med antidepressiva mediciner, något som mannen skräms av. Då han är kognitiv terapeut tar han sig alltså an att försöka hjälpa sin fru genom sorgeprocessen, och få henne att konfrontera sina rädslor. Denna första halva av filmen är framförallt en ingående skildring från känslomässiga gränstillstånd, djup depression, sorg, apati och avgrundsjup ångest. Dialogen är sparsmakad och handlingen rör sig framåt i ett ytterst makligt tempo. Gainsbourgs karaktär är ömsom känslomässigt förlamad, ömsom skakar hon av ångest och bankar huvudet blodigt mot toalettstolen. Dafoes karaktär å sin sida flyr från sorgen in i sin terapeutroll, leder sin fru genom det ena helvetet efter det andra med lugn och saklig röst. Endast i enstaka scener skymtar man också hans bräcklighet.
Och den här delen av filmen är onekligen lysande, även om ett sådant uttryck kan te sig lite misspassande. De här scenerna gör mer ont än någonting jag sett på film på länge, kanske någonsin.
Så börjar filmen röra sig i riktning mot skräckfilmens värld. Gainsbourgs karaktär spenderade sommaren tillsammans med deras son ute på landsbygden. Här var tanken att hon skulle avsluta sin doktorsavhandling om häxförföljelserna under medeltiden. Men hon förmådde inte avsluta avhandlingen: något med naturen skrämmer henne, mer än något annat.
Den här rädslan kommer fram under parets terapisessioner, och mannen bestämmer att de tillsammans ska konfrontera och besegra rädslan. Alltså återvänder de till stugan.
Filmen rör sig fortfarande med samma släpande långsamhet framåt, men närmar sig nu det naturlyriska. Men då en naturlyrik som redan från första början har mer gemensamt med Baudelaires "Kadavret" än någon sentimental romanticism. Även om vyerna är vackra är döden närvarande från allra första stund, vare sig det rör sig om myror som biter på en döende fågelunge eller en skadad räv som sliter i sitt eget sår. Det är ömsom meditativt, ömsom krypande obehagligt. Men när von Trier vid några tillfällen gör några rejäla övertramp från den nästan hypnotiska stillheten rakt in i skräckfilmens allra kitschigaste hörn blir det ofrivilligt komiskt. När räven helt plötsligt med avgrundsdjup djävulsstämma basunerar ut att "CHAOS REIGNS" känns det väl snarare som inledning på en riktigt usel Cradle of Filth-låt, snarare än något en respekterad europeisk regissör skulle ta till.
Och ja, naturligtvis försämras hela situationen för paret nu raskt. Hon börjar talar om naturen som Satans kyrka, som en plats för det allra ondaste inom oss.
Sedan...tja, jag ska inte avslöja något mer, men den sista delen av "Antichrist" är fysiskt vämjelig. Och det är här jag blir verkligt osäker på hur jag ska förhålla mig till den film von Trier har gjort. Det verkar å andra sidan alla andra också vara. Är den misogyn? Eller tvärtom, en feministisk hämndfilm? Bara rent och skär galenskap?
Den närmsta referenspunkten jag kan komma på är Claire Denis "Trouble Every Day": det är ungefär samma bedövande långsamhet i berättartempot, kameran dröjer sig på ett liknande sätt fast vid scenerierna. Och framförallt använder de båda regissörerna skräckfilmens allra blodigaste rekvisita, men snarast som ett sätt att externalisera och åskådliggöra själens allra mörkaste och mest plågade tillstånd.
För det är den bästa förklaringsmodellen jag kan finna: "Antichrist" bör nog ses som en sorgeskildring som får ta sig de mest extrema fysiska uttryck. Och det är bara med den läsarten jag kan ta till mig filmens absolut blodigaste partier som någonting annat än tomt effektsökeri och spekulation; visst kan jag ana att von Trier vill visa hur bräcklig den mänskliga tillvaron är, hur lätt vi kan översvämmas av och ryckas med av ondskans krafter.
Och att det bevisligen händer gång på gång på gång. Och att ondskan inte är någonting annat än den mänskliga naturen. Men kring det ämnet säger filmen ingenting nytt, möjligen säger den det på ett brutalare sätt än de flesta konstverk har gjort. Faktum är att det är en förvånansvärt odjupsinnig film: många av de idéer von Trier ändå snuddar vid förblir nästan fullständigt outforskade, och den skräckfilmsvärld han emellanåt flirtar med blir aldrig något annat än ytlig rekvisita.
Men nej, jag vet faktiskt inte hur jag förhåller mig till den här filmen. Jag har svårt att skaka av mig känslan av att det här mer än någonting annat är en intensivt privat film, en bearbetning av den egna depressionen snarare än ett försök till kommunikation.

Inga kommentarer: