måndag 4 maj 2009

Favoritdikter del 2: "Nederlaget" av Adam Zagajewski


Nederlaget

På allvar kan vi leva först i nederlaget.
Vänskapsbanden stärks,
kärleken lyfter vaksamt blicken.
Också tingen blir som renade.
Tornsvalorna dansar i luften
hemtama i avgrunden.
Det darrar i popplarnas löv.
Bara vinden är orörlig.
Fiendernas mörka skuggor avtecknar sig
mot hoppets ljusa bakgrund. Modet
växer. De, säger vi om dem. Vi, om oss.
Du, om mig. Vårt beska te smakar
som en biblisk profetia. Måtte
vi inte överrumplas av segern.

(Dikten är översatt av Anders Bodegård, och återfinns i "Ode till mångfalden", tryckt på Norstedts Förlag, 1987)

Ja, jag vet, det blev ganska långt mellan varven. Men här kommer del två.
Zagajewski hör onekligen till en av de författare som betytt mest för mig, både poetiskt, politiskt och etiskt i största allmänhet. Även när jag tycker han blir väl konservativ och gnällig i senare böcker har han alltid fungerat som en genuint inspirerande och provocerande röst att bråka med. Den senare Zagajewski är väl snarast känd som en romantikernas arvtagare, snarare förankrad i franska landsortskyrkor än den skrikiga samtiden.
Men under den polska kommunismens sluttamp lyckades Zagajewski skriva en rad briljanta dikter i en genre som jag nästan alltid annars tycker blir pinsam: den politiska dikten. Och nej, faktiskt, det är inte för att jag är en överindividualistisk skönande som jag tycker så. Det är inte så att jag tror att melankoliska namnlösa subjekt i solnedångar by default är viktigare än sociala skyddsnät och skatteplanering. Men politisk poesi blir så förtvivlat lätt plakattexter. Nej, inte heller plakattexter har jag nog emot. Men jag är ganska övertygad om att de fungerar bättre på Sergels Torg än i Stadsbiblioteks lyrikhylla. Och jag tror inte någon tjänar på att poesin ger upp sin främsta och viktigaste uppgift: att vara poesi. Det vill säga en konstart som mer än de flesta andra lever på motsägelserna, det outsagda, balansgången mellan tvivel och tro.
Ändå lyckades Zagajewski ofta.
"Nederlaget" är en både ovanligt inopportun och ovanligt viktig politisk dikt. Skriven efter att den polska Solidaritetsrörelsen och demokratirörelsen i åttiotalets början (tillfälligt) hade kvästs av den kommunistiska regimen. Nu om någonsin borde väl tiden vara inne för tröstande ord, rättmätig vrede? Ja, naturligtvis. Det också. Men i "Nederlaget" är det inte det som fixeras, utan den här lite berusande känslan av att det är vi mot dem: jag tror vi alla har upplevt den. Och är våra motståndare djävulska måste väl vi vara änglar? Men, som Zagajewski har påpekat i den överjävligt briljanta prosaboken "Solidaritet och ensamhet", att vara en ängel gentemot någon annans djävul är inte att vara fri. Att förälska oss i nederlagets och utanförskapets bitterljuva solnedgångar är ett felslut. En samhörighet vars enda fundament är den yttre fienden är ovärdig. Jag tror den här dikten har hjälpt mig se de här sakerna lite klarare. "Nederlaget" är en lysande politisk dikt eftersom den aldrig glömmer bort att den är just dikt: d.v.s. en viskning till den enskilde snarare än en paroll för ett demonstrationståg.

Inga kommentarer: