söndag 10 maj 2009

A farewell to Aftonbladet Kultur

Hej Aftonbladet Kultur.
Det har varit bråkigt ganska länge nu. Jag skriver för att jag vill göra slut. För mitt själsliga välmåendes skull är det nog bäst om vi aldrig hörs igen; eller inte tills du har gjort dig av med en hel del av de människor du omger dig med just nu.

Jag skulle gärna ha läst den där intellektuellt stringenta kultursidan med tydlig vänsterprägel, ni säger er göra. Men jag hittar den inte när jag loggar in på Aftonbladet Kultur; jag hittar en obehaglig jävla publikation som ägnar sig åt karaktsmord snarare än ärlig och öppen debatt. Jag tänker inte läsa en kultursida som ägnar sig åt motbjudande vuxenmobbing. Jag tänker inte läsa en kultursida där så många av skribenterna tycks sakna den fundamentala förmågan att skilja på demokrati och diktatur. Där Carina Rydberg anklagas för att vara "imperialist" när hon kritiserar Mohamed Omars jävla Ezra Pound-eskapader.

Men låt oss gå lite längre tillbaka i tiden. Låt oss granska Åsa Lindeborgs "granskning" av Maciej Zarembas (utmärkta) artikelserie "Först kränkt vinner": den är nämligen extremt talande för hur Lindeborg diskuterar. Och detta debattklimat har under den senaste tiden på Aftonbladets kultursidor överhuvudtaget.
Lindeborg börjar med att misstänkliggöra Zaremba, inte på grund av vad han säger, utan på grund av hans religiösa tillhörighet. Hon nämner "[h]ans välkända faiblesse för katolicismen såsom den företräds av påven och regimen i Polen". Ehm, såhär. Jag vet inte alls hur Zarembas religiösa orientering ser ut, och jag känner att det kan vara läge att klargöra min egen ståndpunkt. Det råder ingen tvekan om att Polen har en extremt populistisk, obehaglig och homofob regering.Den nuvarande påven ser jag som en vandrande katastrof, rabiat och världsfrånvänd.
Hans homofobi äcklar mig, att han kan välkomna förintelseförnekare till höga poster inom sin kyrka samtidigt som han vingklipper den socialt orienterade befrielseteologin i Latinamerika är helt sjukt. Och så vidare, och så vidare. Jag har skrivit på samma namninsamlingar som alla andra för att Vatikanen ska backa i fråga om den våldtagna nioåriga flickan.
Så. Nu ska jag förse er med en extremt förenklad och amatatörmässig sammanfattning av polsk nutidshistoria, om det nu är så att ni inte känner till den. Kommunismen ni vet? Ideologin Lindeborg bekänner sig till? Den med enpartisystem, slavläger, massmord, ekonomiska och ekologiska katastrofer och annat som meritlista? Läs Adam Michnik. Läs Adam Zagajewski. Läs Czeslaw Milosz. Eller googla på "Solidaritet Polen" om ni är mindre ambitiösa.
Ganska snart kommer ni förstå att den katolska kyrkan hade en oerhört viktig roll i demokratiseringen av Polen, och var en av få institutioner som kunde erbjuda motstånd mot diktaturen. Och vad viktigare är, det var en kamp man också valde att ta.
Att fördjupa sig i den katolska kyrkans politiska historia är inte sällan som att segla i ett hav av avföring, med intolerans, oheliga allianser med diktaturer, demokratimotstånd och generellt lökiga attityder gentemot det mesta goda det moderna samhället har att erbjuda. Fine. Men i Polen var det under fyrtio års tid en samlingspunkt i kampen FÖR mänskliga rättigheter, MOT diktatur. Det kan ingen ta ifrån kyrkan. Johannes Paulus II var en nyckelperson i kampen för Östeuropas befrielse. Det kan ingen ta ifrån honom. Så kanske kan det helt enkelt vara så att Zarembas "faiblesse" för katolicism kan ses som ett ganska normalt ställningstagande för demokratin.
Men kanske borde jag inte acceptera att diskutera på de här premisserna: för exakt när blev det okej att misstänkligöra en katolsk debattör på grund av sin religiösa tillhörighet? Jag accepterar det inte vad gäller en muslimsk debattör, och det tror jag nog inte Lindeborg heller skulle göra. Så nog är det här är ett rätt märkligt
exempel på en sunkig och oreflekterad dubbelmoral.
Fascinerande är också Lindeborgs VREDE över att Zaremba inte har kokat ner sitt ärende till fyra-fem paroller att skandera i ett demonstrationståg, istället för att skriva ett reportage. Jag citerar:
"Vad är det Zaremba egentligen är ute efter? Han är alltid svår att citera, undviker att låsa fast sig vid sammanfattande formuleringar. Slutsatserna tvingas ofta läsaren dra själv. Det är därför jag tvingats göra förbehåll av slaget ”tycks mena” etcetera. Enkelt kan han svara: Så skrev jag inte! Med denna skickliga teflonretorik slipper han vid behov säga: Det där menade jag inte!"

Intressant nog inleds nästa stycken av ett antal karaktärsmord med rakryggade och tydliga meningsbyggnader av typen: "Någon tänker kanske att Zaremba simpelt drivs av något slags mobbarmentalitet."
"Andra kanske misstänker att Zaremba, trots sina bedyranden om motsatsen, är homofob".

Men så kommer hon slutligen fram till Zarembas VERKLIGA ärende, och det är ett mycket intressant stycke. Inte för att jag tycker hennes slutsats är särskilt imponerande eller trovärdig, utan för att den är synnerligen avslöjande för hennes sätt att diskutera:
"Jag tror Zarembas verkliga ärende är större, och samtidigt hans gamla vanliga: Att håna idén om jämlikhet. Han låtsas, än en gång, ställa sig på den svages sida (på så vis får han ett tyst ängsligt bifall även av vänstern) – i syfte att slå mot välfärdsstaten och demokratin."

Så är det alltid hos Lindeborg: ingen debattör (som inte bär röd stjärna på kavajslaget) menar någonsin vad han/hon säger, utan döljer alltid en annan outtalad agenda. Att Zaremba skulle kunna se värden i såväl folkhem som diskrimineringslagar, men ändå vilja kritisera existerande problem är tydligen otänkbart. Och tja, envisas man med att med att påstå att sin meningsmotståndare bara ljuger, och tillskriver honom egna -uppdiktade- diaboliska syften blir det lätt att vinna en diskussion. Problemet är att vi får ett sjukt debattklimat, där några högljudda och självutnämnda domare får bestämma vem som är en bra människa och vem som är en dålig människa. För vem vill bli utmålad som en människa som hånar jämlikhet? Jobbar man dessutom som frilansskribent och är mindre känd och etablerad än Maciej Zaremba eller Johan Lundberg är det väl högst tveksamt om ens karriär överlever en liknande demonisering.

(Vill man nu ta del av Zarembas svar på tal kan man läsa nedre delen av denna artikel. Där visar Zaremba te.x. på hur Lindeborg hittar på särskilt graverande uttryck och lägger dem i sin motståndares mun. På en annan tidning än Aftonbladet skulle ju dylika tilltag ha setts som rätt graverande. Här valde man istället att göra Lindeborg till biträdande kulturredaktör.)

När kulturkonservatism-debatten rasade var det ungefär samma metoder Lindeborg använde sig av, nu riktade mot Johan Lundberg:

"Man hör inte att bakom locktonerna om den västerländska civilisationens eviga värden döljer sig herrefolksmentaliteten. Man slår även till dövörat när han trudeluttar bort nazismen från kulturkonservatismen.
(Vad skulle inte Hitler ha gjort med dem av Lundberg så förhatliga queerforskarna?)"

Det här är ju tre högintressanta, om än rätt motbjudande, meningar staplade på varandra.
Mening nummer ett: Ja, nog är det så fascismen börjar. Man lockar till sig massorna med populistiska paroller som att hävdar värdet i att bevara Sapho, Caravaggio och Mahler och så...WHAM! HERREFOLKSMENTALITETEN IZ IN THA HOUSE!!! OK, nu blev det fånigt. Men utöver det skrattretande i att kulturkonservatismen skulle sända ut "locktoner" (en ganska betydande del av Axess består i långa intervjuer med akademiker, recensioner av doktorsavhandlingar och historiska faktaverk etc. Det är inte direkt Crazy Frog möter Beavies & Butthead vi talar om här.), är det viktigt att påpeka att Lindeborgs sätt att diskutera här är precis likadant som i ovan anförda debattartikel. Istället för att kritisera motståndaren sakligt förbinder hon den andra sidan med ett antal starkt negativt värdeladdade ord, som gemene man ryggmärgsmässigt undviker. För vilken sund demokrat vill befinna sig i närheten av "herrefolksmentalitet"? Inte jag i alla fall. Något exempel på HUR Johan Lundberg har gjort sig skyldig till denna herrefolksmentalitet får vi dock naturligtvis inte ta del av: av den enkla anledningen att det inte finns något sådant uttalande från Lundbergs sida.
Nästa mening då: visst fanns det starkt konservativa inslag i nazismen. Det fanns också starkt radikala inslag i nazismen. Ett gemensamt drag i alla nittonhundratalets totalitära rörelser var tanken på att den nya människans skapelse var både görbar och omedelbart förestående. Konsten hade ingen autonomi gentemot staten, utan syftade enbart till att skapa den nya idealmedborgaren. Nazisterna var inte konservativare än att de satte även Immanuel Kant på sina listor över förbjudna författare. Så någon kärlek till traditionen för sin egen skull fanns aldrig.
Och för dissidenter såväl i den nazistiska som den kommunistiska diktaturen blev läsandet av vissa misshagliga klassiker en handling av politiskt motstånd. Kulturen hävdade existensen av andra värden än de som partiet tillät för dagen. Medlemmarna i Den Vita Rosen åberopade sig på Sokrates.
Den tredje meningen här är så jävla motbjudande att jag egentligen bara borde gå förbi den med äcklad min: här antyder Lindeborg snyggt att Lundberg minsann skulle kunna tänka sig att se åt sidan om någon snaggad stormtrupp skulle få för sig att frakta bort ett gäng queeraktivister till okänd ort. Som allraminst försöker hon återigen förbinda Lundberg med nazismen, en ideologi HAN HELT ENKELT INTE BEKÄNNER SIG TILL. Men att tillskriva meningsmotståndare passande motbjudande uppsåt är som sagt var rutin i Lindeborgland.
Återigen. Man kan skilja på sak och person. Det är möjligt att göra våld på någons argument utan att för ett enda ögonblick vilja göra våld på motståndarens person eller dennes rätt att yttra dem. Lindeborg tycks ha extremt svårt att förstå denna ganska enkla sanning. Och om vi nu verkligen vill sänka debatten till den nivån (det vill vi inte); vad skulle Stalin/Honecker/Mao/Kim Jong-Il/Pol Pot ha gjort med dem av Lindeborg så förhatliga kulturkonservativa/liberalerna/kristdemokraterna?

Nå, nu är ju inte personangreppen reserverade för Lindeborg.
När prerafaelitutställningen på Nationalmuseet recenserades i Aftonbladet kunde skribenten Sinziana Ravini inte låta bli att ge ett litet tjuvnyp till Johan Lundberg. Recensionen i sig gillade jag faktiskt mycket, eftersom den kändes kunnig och avslappnad på samma gång, pedagogisk och tillgänglig. Men kanske saknades en "radikal" vinkling på det hela, så recensionen avslutas med ett litet personangrepp som knorr:
"Man önskar bara att Johan Lundberg hittar dit så att även han kan lära sig hur man blickar tillbaka på ett kreativt och nydanande sätt."
WTF?! som det heter på internetspråk. Axess uppmärksammade prerafaeliterna med att sätta en av deras målningar som omslagsbild och en STOR översikt av Therese Bohman i ämnet. Som litteraturvetare har jag förstått att Johan Lundberg hållt i fördjupningskurser i sekelskiftesdekadens. Så, eh, när jag tänker på Johan Lundberg så är det inte hans ofattbara ointresse för figurativ sekelskifteskonst jag tänker på, men det är ju bara jag.
Antingen är Ravini okunnig om detta: då yttrar man sig inte i ämnet, särskilt inte när ämnet är ett ovidkommande personangrepp. Eller så skiter Ravini fullständigt i detta, eftersom det ger bra poäng i det egna lägret att sätta dit Lundberg och andra förhatliga borgarbrackor. Intellektuell integritet och sanning be damned.
Eller...tja, så infogade Martin Aagård helt enkelt ett egenförfattat "förtydligande" på två rader. Man vet ju tydligen aldrig.

Jag tycker den här vuxenmobbingen är så förbannat otäck, obehaglig och ovärdig. Både för de som utövar den och de som blir utsatta för den. Eftersom jag börjar bli rätt trött på den här texten citerar jag mig själv helt ogenerat från en annan diskussion på en annan plats (men om exakt samma ämne):
"Man förklarar bara någon för persona non grata, utan att egentligen förklara varför, och skapar ett klimat där det blir allt svårare och obehagligare att höja rösten och komma mot invändningar mot konsensus. Återstår ett klimat för höhö-mobbning, fingerpekande och ogenomtänkt upprapande av “godkända” åsikter. Debattörer bör sikta in sig på sak istället för person, och gärna då saker som personen faktiskt tycker."

Jag kan inte se annat än att Aftonbladet med diverse oärliga medel gör sitt bästa för att sänka taket för den svenska diskussionen, och helt enkelt göra det så pass obehagligt att opponera sig att man låter bli.
Så när Martin Aagård författar ett par egna rader till Torsten Kälvemarks artikel, där det antyds att Axess mest är ett språkrör för högerextremister, och sedan förvägrar Johan Lundberg replikrätt, ser jag det som ett led i ett konsekvent smutskastning av Lundberg och Axess. Jag har ofta blivit provocerad av Johan Lundberg och av Axess (alla de där jävla texterna med Theodor Dalrymple är väl ett ganska bra exempel), men jag har aldrig upplevt att de ägnat sig åt personangrepp snarare än angrepp på åsikter.

Johan Lundberg förtjänar bättre meningsmotståndare än er.
Vänstern förtjänar fan så mycket bättre företrädare än er.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Jag håller med i vad du säger om Åsa Linderborg, denna destruktiva kvinna. Men.... Vad har du emot Theodor Dalrymple?

Per sa...

Nå, jag kunde kanske ha uttryckt mig mer nyanserat. Eller fan, det kanske jag inte alls kunde.

Jag förstår att sociala normer är absolut nödvändiga för att upprätthålla ett samhälle, vilket väl är en av Dalrymples käpphästar. Jag kan också se en fara i att människor passiveras och slutar se sig själva som ansvariga för sina egna liv i ett allt för kravlöst välfärdssamhälle. Men jag tycker Dalrymple har en tendens att vilja spela ut sociala skyddsnät och välfärdsstat mot ett samhälle befolkat av starka, ansvarstagande individer.
Och jag tror att det är en falsk motsättning. Nu har jag inte Lundbergs intervju med Dalrymple framför mig, men jag har för mig att han (Dalrymple) sa ett och annat jag reagerade starkt på.

Och att Storbritannien är ett sådant extremt klassamhälle, med så mycket arbetslöshet och missbruk och brottslighet, är jag nog benägen att förklara med tolv år av Thatcher-politik snarare än någon inneboende förbannelse hos socialdemokratin.

Sedan finns det en del andra besynnerligheter:
Enligt Wikipedia (ja, jag är fullständigt införstådd med att Wikipedia inte är världens tillförlitligaste källa. Är det här bara hittepå får ni slå mig på fingrarna) har Dalrymple också en ganska ovanligt ståndpunkt vad gäller heroinmissbruk: abstinensbesvären är bara hittepå:
"It is a myth (its name is: cold turkey) that withdrawal symptoms of an opiate addiction (i.e. heroin) are virtually unbearable. It is hardly worse than flu."
Nå, nu är det ju Dalrymple och inte jag som är läkaren. Men jag har aldrig hört någon annan kvalificerad person hävda något liknande, och jag har svårt att inte se det som en ganska cynisk människosyn. Missbrukare skulle tydligen kunna sluta precis när de vill, de känner bara inte för det, typ.

Och sen: det finns en krönika i Februarinumret -09 där Theodor Dalrymple raljerar över olika politikers formuleringar över "skattepresenter".

Låt mig citera lite:

"Anta att en beväpnad rånare krävde att få dina pengar. Skulle du anse att han gett dig en present eller skänkt bort pengar?"
Lite senare:
"Jag påstår nu inte att analogin mellan beskattning och väpnat rån är fullständig. Till att börja med är väpnat rån en tillfällighet, medan beskattningen är kronisk."
Sedan blir Dalrymple ännu mer halsbrytande och liknar "skattepresenter" vid när Napoleon reste monument i sitt eget namn som "presenter till det franska folket", eller "presenter" som Mobute Sese Seko "skänkte" sitt folk. Fair enough, jag kan väl också gå med på att det är lite oroväckande när politiker talar om att "ge bort" skattepengar, på samma sätt som det är farligt när någon tycker att "det där kan staten betala". Staten är vi, och skattepengarna kommer ur någons ficka. Så naturligtvis har vi en skyldighet att förvalta dem förnuftigt.
Men. De europeiska välfärdsprojekten är byggda på en progressiv skattepolitik. Det är den som har gett oss gratis utbildning, god sjukvård... [tänk er ett långt, mycket politiskt korrekt, brandtal till välfärdsstaten här. Jag orkar det inte.] Att jämföra europeisk skattepolitik med bankrån och diverse galna diktatorers upptåg brukar väl vara reserverat för de verkligt enerverade nyfrälsta Ayn Rand-läsarna. De liknar skattepolitik vid bankrån på måndagarna, gråter över att ingen älskar dem på tisdagarna, och klagar på att CSN är för litet på onsdagarna. Oh well, sidospår. Så jag vet inte, jag blir på extremt dåligt humör av liknande utsagor.

Att samma nummer avslutades med en krönika av Hakelius där han förhånande både rätten till abort och det där med dagisplats gjorde mig väl bara ännu surare.

Anonym sa...

Jag gillar att läsa det du skriver. Fullt av liv och humor och personlighet. (Men jag är mer Dalrympletypen själv och är övertygad om att välfärdsstaten är mer nedbrytande än uppbyggande för människoanden). Tack för att du tog dig tid att svara på min fråga! Mvh

Kjetil sa...

En hilsen fra Norge!

Godt og grundig blogginnlegg!

Det står ikke spesielt bra til i svensk media, skjønner man. Sensurkåte og manipulative tilstander i en av landets største aviser. Helt utrolig! Og ytterst betenkelig.

Når det gjelder det der med heroin og abstinenser, er ikke Dalrymple helt alene. Den norske rusforskeren Hans Olav Fekjær - http://no.wikipedia.org/wiki/Hans_Olav_Fekj%C3%A6r - har påpekt det samme.

Fekjær beskriver abstinensene som en litt hard influensa: Magekramper, svette, kvalme, diare, hodepine, søvnvansker og muskelsmerter.

The Ivar sa...

Är helt enig med dig. Bra skrivet!!

Per sa...

Anonym: Tack så hemskt mycket för de vänliga orden. Och jag blir bara glad när någon kommenterar, så jag tar mig gärna tiden att svara på frågor.
Sen kanske jag är lite tjatig, men jag måste ändå inflika att jag inte håller med dig om att välfärdsstaten skulle vara nedbrytande för människoanden. Jag tror inte människor gör bäst ifrån sig när de lever under ständig press och rädsla för att falla genom sociala skyddsnät. Jag är glad och tacksam över att leva i ett samhälle med såväl dagis, pappaledighet, kostnadsfria utbildningar och ett relativt välfungerande socialt skyddsnät. Och det är något som är värt att slåss för. Och jag är övertygad om att många av de problem Dalrymple uppmärksammar och kritiserar har såväl grundmurats som förvärrats av Thatchers osedvanligt råa mix av nyliberalism och konservatism. Att hålla socialdemokratin och välfärdsstaten ansvarig för de sociala problemen tycker jag inte är riktigt hållbart i ett land där vänstern har regerat så förhållandevis kort tid innan Blair-eran. Därmed naturligtvis inte sagt att det är helt oproblematiskt att lägga över så mycket makt och ansvar på våra myndigheter som Sverige har gjort under flera decennier - självklart kan det ha en passiviserande effekt på den enskilda människan. Jag anser nog bara att det problemet är möjligt att åtgärda och kritisera utan att ställa de sociala skyddsnäten i skottlinjen.

Kjetil: Tackar också dig för de vänliga orden. :) Och nej, den svenska medievärlden kan vara både oerhört ängslig och likriktad. Men Lindeborgs sätt att diskutera, med karaktärsmord och mobbning som redskap, har nog blivit för mycket för de flesta vid det här laget. Men jag tänker mig att just den här likriktningen och konsensuskulturen är en överhängande risk för alla mindre länder, där några få maktcenter har oerhört stor betydelse för den allmänna debatten.

Vad gäller heroin/abstinens-frågan kan jag inte riktigt argumentera för/emot, eftersom min fackkunskap är obefintlig på området. Jag hade dock fått intrycket av att Dalrymple stack ut något enormt med sin åsikt.
Vet du hur vanlig/provokativ den här ståndpunkten är, som Dalrymple och Fekjaer? Jag tyckte mest den verkade gå i linje med Dalrymples övriga världsbild, som jag uppfattar som en ganska hård människosyn, där de flesta ensamma bär ansvaret för sina olyckor.

Ivar: Tack! :) Som sagt var hittar jag en hel del intressanta uppslag även på din blogg.

Håkan sa...

Det var rätt kul att läsa Linderborgs zarembaartikel (där hon bland annat jämför honom med personer som tror på en världsjudisk konspiration) parallellt med motiveringen till Expressens Björn Nilsson-pris, som hon då just hade fått. Ur motiveringen:

"Det som gör henne till en så oumbärlig kultursidesskribent är förmågan att bli entusiastiskt intresserad – också av sådant hon ogillar eller är skeptisk inför."

Kjetil sa...

Hei!

Jeg kjenner ikke til flere enn Fekjær som har dette standpunktet. På den annen side er det jo ikke så mange rusforskere heller.