måndag 18 maj 2009

Att bryta bröd med de döda

Okej. Jag tycker vi ska prata om vänsterns kultur- och bildningssyn.
Av någon anledning kom jag att tänka på en debatt om svensk utbildningspolitik mellan Ibrahim Baylan och Ebba-Witt Brattström som gick för flera år sedan. Det här var innan borgarna vann då. Båda var ombedda att ta med sig varsin klassiker till debattprogrammet som de tyckte svenska barn skulle ta del av: Ebba-Witt Brattström, som alltså skulle ses som konservativ och allmänt oälskvärd, hade tagit med sig Carl Johan Love Almqvists "Det går an". För att den säger något om den svenska historien, om jämställdhet, om hur relationer mellan män och kvinnor ser ut.
Ibrahim Baylan hade tagit med...Harry Potter. Inte p.g.a. några särskilda kvaliteter i Harry Potter han ville framhäva, utan för att han tyckte det var viktigt att var och en fick BESTÄMMA SJÄLV vad barnen ville läsa. Inga gamla stofiler liksom, ingen korvstoppning.
Jag vet att jag som vänstersympatisör blev rätt förtvivlad över det här.

Det är alltså så här positionerna såg ut i svensk utbildningspolitik för ungefär tre år sedan.
Den självklara positionen för en progressiv, socialt sinnad ung människa var (är?) alltså att skita fullständigt i vad barnen läser. Sådant sköter väl marknadskrafterna bra som det är eller?
Medan den oförbätterligt kälkborgerlige och brackigt konservativa sitter där och framhäver värdet i att läsa... eh, Carl Jonas Love Almqvists "Det går an", en tidigt feministisk roman skriven av en extremt radikal författare, där giftermålet ifrågasätts och kvinnans självständighet gentemot mannen framhävs. Och något av Moa Martinsson då, "Mor gifter sig", "Kvinnor och äppelträd" eller någon annan sådan skit. Blödande skildringar av det svenska trasproletariatet ur kvinnoperspektiv, skrivet även detta av en synnerligt radikal författare.
Men ändå. SÅ jäääävla borgerligt liksom.
Jag tror inte man behöver ha en SÅ vidsynt internationell utblick, eller SÅ djupgående historisk bildning för att förstå att de här positionerna inte på något vis är självklara.

"Det kan man väl få bestämma själv?"
I många sammanhang tror jag det är bra om man får bestämma själv, ja.
Okej, låt oss klargöra ett par saker. Nej, jag vill inte ha en skola som rycker vare sig Harry Potter eller Stephen King ur händerna på barn. Själv blandmissbrukar jag gärna både Hulken och Hölderlin, Daredevil och Dostojevskij. Jag är väl rätt nördig helt enkelt, och jag är för gammal för att ha några problem med det. Men du kommer aldrig få mig att hävda att det rör sig om mellan varandra utbytbara storheter.
Utan Auden, Borges, Milosz o.s.v. skulle mitt liv vara betydligt mycket fattigare på insikter och tankar. Skulle du dra bort någon av de där elva-böcker-långa-fantasyserierna jag slukade maniskt i tolvårsåldern från mitt mentala konto...skulle jag kanske vara lite mindre road, men knappast mentalt fattigare.
Och tycker man Dostojevskij är en outhärdligt tråkig författare, fine. Men det förutsätter att du vet vem han är, och att du har fått en ärlig chans att bekanta dig med hans verk.

Få välja själv? Den principen tillämpades ganska väl i mitt högstadium.
Det fanns en övergångsperiod i mitt läsande, när jag hade tröttnat på fantasy och tröttnat på Stephen King: kanske helt enkelt för att de böckera inte längre svarade på frågor jag tyckte var relevanta. Det innebar inte att jag slutade vara intresserad av att läsa, det innebar bara att jag inte visste var jag skulle ta vägen.
Har man inte någon bevandring i litteraturhistorien är ett bibliotek en enda lång rad med slutna portar. Och då tar inte den där omhuldade valfriheten en särskilt långt.
Men tja, jag är medelklass, jag kommer från en familj där man läser böcker. Så småningom satte min mamma Pär Lagerkvist och Albert Camus i händerna på mig, och jag upptäckte en ny värld. Skolan gjorde sitt bästa för att solidaristiskt och stoiskt inte förmedla någon särskild kunskap alls, eller överhuvudtaget engagera vare sig i vad folk läste, eller om folk överhuvudtaget läste. Mina föräldrar gjorde inte det. Kul för barnen från hem med bokhyllor, mindre kul för barn från hem utan bokhyllor.

På trettiotalet skrev Auden några rader som då var mycket kontroversiella: "Poetry makes nothing happen". Vänstern blev arg, eftersom man ville ha parvis rimmade slagord till revolutionen. Högern blev arg, eftersom man ville ha parvis rimmade slagord till kontrarevolutionen.
Idag är den här konstsynen dominerande, och det är väl i ljuset av det Baylans osedvanligt puckade påstående ska förstås.Att vilja framhäva vikten av att barn läser vissa böcker blir då ett lika konstigt påstående som att hävda att en sorts lösgodis vore att föredra framför andra. Låt folk välja själva, din elitistiska stropp!

Flera år senare, när den svenska sextioåttavänstern ifrågasatte Auden p.g.a. det här uttalandet, utvecklade han sin konstsyn. Nej, poesin får förmodligen ingen revolution att ske, inte heller ökar den lönsamheten i samhället.
Poesi är, förklarade han, att bryta bröd med de döda.
Jag tycker det är väldigt fina ord. Och ja, jag ser ett egenvärde i att känna till sin egen tradition, att veta var man kom ifrån. Konst är en väg till självförståelse, inte bara för den enskilde individen utan för hela samhällen och kulturer. Får jag barn får de hemskt gärna läsa Harry Potter. De kommer nog hitta dit ändå, utan min eller skolans hjälp. Men jag tycker det är VIKTIGT att de läser Moa Martinsson eller Almqvist, åtminstone en gång.
Även om det verkar vara ett kätterskt påstående i vårt överhettade individsamhälle så ÄR det så att det har vandrat människor på den här marken innan oss. De har haft erfarenheter, och de värda att ta del av.

I essäboken "Ridån" definierar Milan Kundera väldigt fint romanens roll i ett samhälles process att förstå sig själv. Han skriver om den uppvaknande tjeckiska nationalismen på artonhundratalet, hur man långsamt frigjorde sig från det tyska språket och den tyska kulturen. Istället för att använda sig av en tyska man till fullo behärskade börja intellektuella skriva på en tjeckiska som sedan länge hade upphört att användas i officiella sammanhang.
Det var inte på något vis ett självklart val.
Man sökte sin egenart, javisst, men skar också av sig från ett större sammanhang, en rik centraleuropisk kultur som man så länge hade varit en självklar del av. Det fanns ett pris för den här självständigheten. Flera intellektuella diskuterade det här flitigt; Kundera själv, kosmopoliten, tillstår att han inte alls är säker på att han skulle ha förstått den uppvaknande nationalismen om han hade varit där och då. Kanske hade han bara sett provinsialism och inskränkthet i den nyfrälsta tjeckiskheten. Men hade det funnits en stor tjeckisk roman som skildrade den här övergångsperioden hade han kanske kunnat förstå. Och sorgset konstaterar han att någon sådan roman inte finns, att den epokens innersta liv för alltid kommer vara ett slutet rum för oss.
För den förståelse historiska data kan ge oss för en epok är inte samma förståelse som dess konstverk kan ge oss.
Men om vi har dessa konstverk då? Och ändå envisas med att slänga dem på glömskans skräphög, därför att bildning och förmedling av kultur har blivit synonymt med förtryck och maktutövning.

För det finns en syn på kunskap och kultur i vissa förment vänsterradikala kretsar som jag aldrig kommer förstå eller förlika mig med. Ett märkligt exempel är när Göran Greider går till storms mot kulturkonservatismen, och pratar om hur det borgerliga bildningsidealet FÖRSTÖRDE arbetarförfattarna.
Jag kan verkligen, verkligen inte förstå Göran Greiders hållning. Till att börja med tycker jag den är äcklig.
Faktiskt. Eftersom den utgår ifrån tanken på att Harry Martinsson och Eyvind Johnson liksom SVEK sig själva och arbetarklassen genom att bilda sig.
För det andra tycker jag den är genuint jävla konstig ur ett litteraturhistoriskt perspektiv.
Jag menar, "Li Kan talar under trädet", "Euklides och Hades" eller för den delen "Aniara" - nej, de hade förmodligen Martinsson inte kunnat skriva utan en djupgående kännedom om det kulturarv som föregick honom. Det är ju bara att beklaga:jo, det är ju verkligen några av den svenska litteraturens sorgebarn vi talar om. Jävla borgare. Jävla folkhögskola. Jävla läsecirklar för arbetare som ville bilda sig.

Jag tycker det är djupt problematiskt att vänstern (i en mycket bred användningen av ordet) har gjort den här kultursynen till sin. För jag kan inte se annat än att grunden till det här synsättet står att finna i en nyliberal övervärdering av individen, som minsann inte ska belastas med andra människors erfarenheter och tankar. Alla är vi glada konsumenter i ett ständigt pågående nu, utan band bakåt i historien. Konsten motverkar den processen.
Att vägra engagera sig i vad ens barn läser är inte tolerans. Det är nonchalans.
Och den som vägrar ens försöka komma på ett svar på frågan "vad ska vi läsa" får finna sig i att andra kommer besvara den. Och det är inte på något vis säkert att man kommer gilla de svar de kommer med.

11 kommentarer:

Petter Malmberg sa...

Nu skriver ju Greider i artikel att Martinsson förmådde sej bryta ut ur kulturkonservatismen. Det är Dan Andersson han menar blev förstörd. "Det är alltså så här positionerna såg ut" är väl en något stark läsning av vad två personer säjer i ett tvprogram.
Det finns en bildningföraktande linje i vänsterns historia. Men det finns också en bildningslinje. Den som gav ut Almqvist-samlingen "Det går en åska genom tidevarven."
Mitt problem med de kulturkonservativa är att de ofta har en så pass smal syn på traditionen. Det är liksom aldrig Ruzante eller Lu Hsün och knappt ens Balzac som ska läsas.

Per sa...

Nu blir det ett rätt kort svar här, eftersom jag har ganska bråttom och ska iväg. Jag svarar utförligare senare.

Jag skyndade nog iväg det här inlägget rätt mycket för att hinna iväg till ett möte jag skulle på. Så det kanske inte är så genomarbetat som det borde.
Min poäng är iaf. inte att vänstern by default står för bildningsförakt. Jag är fullt medveten om att det finns en bildningslinje, och jag tycker den linjen är värd att hålla kvar vid.
Jag tycker Socialdemokraterna har varit hemskt dåliga på det, och Miljöpartiet och Vänsterpartiet ännu sämre.

Therese sa...

Hurra vilket bra inlägg! Jag håller verkligen med om den där Greider-artikeln, jag trodde knappt att det var sant när jag läste den för den var så otroligt dum och obehaglig.
Jag håller förresten med dig om mycket annat också.
Plus att jag tycker att din blogg bara blir bättre och bättre!

Per sa...

" "Det är alltså så här positionerna såg ut" är väl en något stark läsning av vad två
personer säjer i ett tvprogram."

Jag kanske får skylla mig själv för att jag slarvade med att skriva klart det här inlägget, skrev inledningen sist och höftade till den. Den hade kunnat vara klarare.
Men för det första tycker jag det har en viss relevans att det var den dåvarande utbildningsministern som talade som representant för regeringen. Och jag tyckte hans kultursyn var rätt...blank.
Men det är en kultursyn som jag tycker har genomsyrat mycket av den vänster jag har rört mig i iaf.

Sen hade jag kanske kunnat vara tydligare, men min poäng var ju att det här inte ÄR självklara positioner, och att det faktiskt finns ett bildningsarv att knyta an till.

Ang. Greider: Jag har svårt att se det som den stora tragiken i Dan Anderssons liv att han fick gå på folkhögskola. Men visst, min läsning av Greider om Martinsson var slarvig.

Ett av vänsterns problem är att den definierar sig extremt mycket i motsatsförhållande till högern, särskilt i utbildningspolitiken. Det Jan Björklund tycker är bra, tycker man själv är dåligt per automatik. Jag tycker såklart långt ifrån allt Björklund gör är bra, men jag tycker han har gjort en del nödvändiga reformer i skolan. Reformer som jag har svårt att se varför en vänsterregering inte skulle ha kunnat driva igenom.

"Mitt problem med de kulturkonservativa är att de ofta har en så pass smal syn på traditionen. Det är liksom aldrig Ruzante eller Lu Hsün och knappt ens Balzac som ska läsas."

Okej. Jag har hört det här argumentet ett par gånger, och... man behöver väl fortfarande en grund att stå på innan man kan leta själv?
Jag tycker inte att den svenska skolan har varit särskilt bra på att ge den grunden.

Therese: Trippeltack! :)

Petter Malmberg sa...

Vägglössbekämpningsmedel är väl vad Dan Andersson borde försökt undvika.
Greiders artikel var inte särskilt bra.
Jag är för att man ska läsa böcker i skolan. Öch bildning och allt det där.
Lu Hsün och Balzac och det var inte ett argument mot att läsa klassiker.
Men hur grunden vi står på ska se ut är inte en ointressant fråga.
Det finns flera traditioner.

Per sa...

Okej, då missförstod jag dig.
Vad gäller Lu Hsün och Ruzante får jag väl helt enkelt erkänna att de är rätt mycket av vita fläckar på min litterära karta (eller ja, nu har jag läst en Wikipedia-artikel om vardera författare).

Det finns fler traditioner absolut, och vad man lyfter fram i olika tider är såklart ideologiskt präglat. Vad är det du vill lyfta fram särskilt?

Jag skulle nog kunna tänka mig att lyfta fram Chinua Achebes "Allt går sönder" t.ex.

Petter Malmberg sa...

Ruzante får du ursäkta. Det var kanske lite väl obskyrt.
Achebe har jag inte läst. Men har hört gott om.
Jag vet inte riktigt om jag vill lyfta fram något särskilt (utom då just Ruzante). Skolmässigt finns det väl också en viss tidsfråga att ta hänsyn till. Men i görligaste mån önskar man väl en så bred bas som möjligt. Både Ivar-Lo och Ekelöf, typ.

Per sa...

Fast jag har inget emot obskyrt, det innebär ju bara att jag känner till en författare jag tidigare aldrig hade hört talas om!

Håkan Lindgren sa...

Bra skrivet! Och det var kul att någon nämnde Lu Xun. Jag läste honom för länge sedan, uppskattade det, och minns honom fortfarande...

Per sa...

Håkan: Tack! Och tack för din kommentar på AB-inlägget också, jag missade att svara där, och sedan blev det lite sent.

Det ser ut som att jag får ge mig av till biblioteket och fördjupa mig i den kinesiska litteraturen. Men är det Lu Xun eller Lu Hsün som är den svenska standardstavningen?

Petter Malmberg sa...

Det finns tre olika varianter: Xun, Hsun och Hsün. Alla tre förekommer på olika svenska utgåvor.
Jag skulle anta att Lu Xun är den gällande.
Nu står han ändå på L.