söndag 5 april 2009

Svamligt tyckande (från mig) om Schiller



Åh, okej, eftersom ni ber så snällt. Ett sista inlägg innan jag verkligen måste gå och plöja ut den verkligt-inte-särskilt-långa-eller-svårlästa-boken-men-som-ändå-lämnar-en-dålig-smak-i-munnen.
Igår hade jag lyckats trolla till mig en gratisbiljett till Dramaten och var och såg Don Carlos. Vad tyckte jag? Konstigt nog...vet jag inte alls. Jag är inte bekant med Schillers pjäs sedan tidigare, och är överhuvudtaget är karlen ganska mycket av en pinsam vit fläck på min allmännbildningskarta, borträknat de mest kända dikterna och biografiskt och litteraturvetenskapligt yadda-yadda.
Låt oss ta invändningarna först. Pjäsen är lång. Scenografin är minimalistiskt på ett sätt som inte tilltalar mig, men smaken är som-ja-ni-vet. Och intrigen är verkligen fullspäckad med romantiskt allmängods; förkomna brev, hemlighetsfulla möten i paviljonger och trädgårdar, förväxlingar i kärleksaffärer och ett otroligt komplicerat politiskt rävspel. Kanske var jag inte uppmärksam, kanske är jag bara ett pucko, men jag upplevde den avslutande delen av pjäsen som ganska mastig att ta in.

Nils Schwartz skriver så här i sin recension i Expressen:
"Långa stunder tycks föreställningen annars bara ha två inställningar - antingen normalt tonläge eller maxvolym.
Avsikten är förstås att spela fram "den nya känslosamheten" i Schillers samtid, men nog finns det väl mer än två sorters känslor?"
Det är en god beskrivning, även om jag kanske annars mer försiktigt positivt inställd till än Schwartz. Föreställningens ganska mastiga längd gör visserligen att jag till slut blir ganska matt när någon av karaktärerna brusar upp och vrålar ett par rader på blankvers för XXe gången. Men till en början upplever jag det som genuint fascinerande: min upplevelse är att det är just romantikens känslomässighet vi har absolut svårast att förhålla oss till idag, och ett av de mest tabubelagda områden.
Min upplevelse av Litteraturvetenskapliga föreläsningar, skrivarkurser, andra fördjupningskurser i olika perioders poesi är att INGET framkallar så mycket ryggmärgsreflexer av avståndstagande och förlöjligande som just det yviga, oöverlagda och det förment visionära. Jag vet inte, men den här marmorsvala smarta brittiska high brow-hållningen som väl är den vedertagna i svenskt kulturliv har kanske mer gemensamt med fransk-klassicism än med den unga romantiken. Bara en tanke. Men just därför tycker jag väl det är intressant att Staffan Valdemar Holm drar fram just de här känslorna på en STOR svensk scen 2009 och testar dem mot en modern publik.
Jag är ganska övertygad om att värdet i att sätta upp gamla klassiker inte ligger hos någon "odödlig", "fast" karaktär av mästerverk som obekymrat hoppar över tidsklyftan och går oss till mötes. Tvärtom är det väl just mötet med en annan värld, ett annat föreställningssätt som är det givande; så upplever i alla fall jag det, och det är också därför jag så gärna jag ägnar mig åt äldre litteratur och dramatik, och historiskt medvetna författare som Marguerite Yourcenar.
Av de klassikeruppsättningar jag har sett är det långt ifrån den gängse bilden hos svenska regissörer; helst ska "De (Förment) Eviga Klassikerna" fungera som ständigt lika aktuella språkrör för dagspolitiska frågor. Naturligtvis måste teatern sysselsätta sig med aktuella frågor och dagspolitik för att vara något annat än ett reservat för Östermalmsödlor som vill shoppa kulturellt kapital. Men teatern kanske borde våga satsa oändligt mycket mer krut på nyskrivna pjäser då, istället för att desperat försöka avkräva Macbeth på en samtidsrelevans som den kanske helt enkelt inte har.
Jag vet inte, det här blev en rätt svamlig och illa skriven text. Kanske tar jag bort den eftersom den är för lång och inkoherent.
Summa summarum:
Jag tycker det är intressant att Holm har satt upp en Schillerpjäs och visat en så pass stor respekt för texten i sig, och tidens tankesätt, och vågat låta Sturm Und Drang möta en modern publik, UTAN att förse oss med korrektiv och pepkinnar. Det är jag tacksam för.
Jag vet ändå inte om jag tycker pjäsen når hela vägen fram.

Inga kommentarer: