måndagen den 6:e april 2009

Recension: Gérard de Nerval - Andra riken

Gérard de Nerval ”Andra riken”
Översättning: Kristoffer Leandoer och Kristoffer Klemens
Albert Bonniers förlag 2007


Gérard de Nerval hörde till en av den franska romantikens portalfigurer, även om hans samtid inte alltid såg det. Och till skillnad från vännerna Dumas och Gautier pekar hans författarskap rakt in i framtiden: när Kristoffer Leandoer, som här svarar för samtliga lyriktolkningar och några prosaöversättningar, skrev sin fantastiska Huset som Proust byggde – tvåhundra år av fransk modernism inleddes boken följaktligen med en längre text om Nervals författarskap.
Hans poesi är erkänt svår, även för de mest hårdnackade lyrikläsare, fyllda av esoteriskt tankegods, antik mytologi och högst privata referenser som de är. Nej, jag är inte alls säker på att jag ”förstår” diktsviten ”Chimärerna”. Men det finns en dov, förtvivlad energi som jag tar till mig; och sonettsviten ”Kristus i oljelunden” är hisnande läsning, med sin våldsamma jagexpansion och sitt kosmiska perspektiv.
De kortare skönlitterära texterna kan i jämförelse te sig egendomligt idylliska svärmiska distansförälskelser och middagar ute i det fria, psykologiskt skarpt, men emellanåt nertyngda av en parfymdoftande Rousseau-romantik. Ett drag som är fullständigt bortblåst när det kommer till bokens huvudnummer, ”Aurelia”.
Det absolut tråkigaste sättet att förhålla sig till ”Aurelia” är naturligtvis att ställa sig i givakt och respektfullt förklara det för ett Mästerverk Inom Den Franska Prosan, peka på hur texten förebådar Strindbergs Inferno och Meyrinks Golem och spekulera i swedenborgianska och kabbalistiska källor.
Allt detta är naturligtvis sant, men säger inte så mycket om varför jag återkommer till den här texten gång på gång med sådan glädje.
”Aurelia” är å ena sidan en mycket nykter text, där Nerval redogör för sin sinnessjukdom, hur han upplevde den inifrån och hur den måste ha tett sig för omgivningen. Som sådan är det naturligtvis obehaglig läsning; särskilt om man känner till textens självbiografiska drag, och det faktum att Nerval slutligen förlorade i kampen mot vansinnet. ”Aurelia” publicerades postumt, efter att författaren hade hängt sig i en lyktstolpe. Så varför tala om glädje i det här sammanhanget?
För att ”Aurelia” på samma gång har en annan, visionär och extatisk sida, där hallucinationerna vecklar ut sig till långa prosapoem, och spränger den psykologiska ramen.
Få saker är så tråkiga som en Visionär som tar steget över till att bli en Förkunnare, men här kan varken något psykologiskt eller esoteriskt raster läggas över texten för att tillrättalägga den. ”Aurelia” är i mångt och mycket historien om hur Nerval kämpar för att inordna sina visioner i ett fungerande tankemässigt system, och hur en ny visionär vårflod krossar systembygget; den ondskefulla dubbelgångaren visar sig vara en Kristus-inkarnation, lyriska passager om frälsning och universell harmoni slår plötsligt över i ångestfyllda fördömelsefantasier.
Det finns ingen nyckel till Nervals bästa texter. Det är förmodligen precis det som gör dem så levande.

Tänkte slänga upp lite av mina arbetsprover här så länge, medans jag väntar på att få en massa avböjande svar från artiga kulturredaktörer på diverse lokaltidningar över landet. Detta är den första texten, och förmodligen den bästa.

Inga kommentarer: