torsdag 9 april 2009

Recension: Bernhard Schlink - Hemkomsten

Bernhard Schlink
”Hemkomsten”
Översättning: Aimée Delblanc
Albert Bonniers förlag, 2008
Med ”Högläsaren” fick den tyske författaren Bernhard Schlink både sitt internationella genombrott och sitt erkännande som betydande författare i sitt eget hemland, där han tidigare mest var känd för sina deckare.
I ”Högläsaren” inledde en ung pojke en erotisk relation med en äldre kvinna som senare visar sig vara krigsförbrytare från nazitiden; även den nya romanen ”Hemkomsten” är en bok som i hög grad sysselsätter sig med den tyska nittonhundratalshistorien och dess skuggsidor. Och då inte bara med nazismens förbrytelser och andra världskrigets fasor, utan även den omedelbara tiden efteråt, försöken att återupprätta vardag, idyll och normalitet. Och hur det förgångna envisas med att åter spira upp i idyllen.
Berättaren Peter Debauer är uppväxt i efterkrigstidens Tyskland, och saknar, så när som på några fotografier, all egentlig kunskap om vem hans far egentligen var. Denne skall ha stupat i andra världskriget, innan Peter överhuvudtaget var född. Sin barndoms somrar spenderar han hos sina farföräldrar i ett idylliskt och lantligt Schweiz; de livnär sig på att redigera bokserien med titeln ”Romaner till glädje och förströelse”, trivsels- och spänningsromaner med stor åtgång.
Och det är här den bok som utgör romanens motor, faller i Debauers händer. Denna bok-i-boken når honom (och oss) endast styckevis, utan utsatt titel och författarnamn. Ytligt sett tillhör romanen genren ”hemvändarromaner”, en specifikt tysk genre som florerade åren efter krigsslutet, och fokuserade på den enskilda soldatens lidanden och försök att återupprätta den värld som för alltid gick förlorat i kriget. Dessa typer av romaner var mycket populära, tämligen opolitiska och oanalytiska, och var heller aldrig betraktad som någon djupare form av litteratur. Det ska dock visa sig att den text Peter har fastnat för rymmer betydligt fler dimensioner än väntat; boken är en konsekvent bearbetning av Odyssén, men där historien förlagts till sibiriska fångläger och stäpper istället för grekiska arkipelager, och Ithaka blivit ett till ett präktigt heltyskt Heimat.
Men det är inte bara en oväntad grad av bildning hos den okände författaren som kommer att fascinera Debauer; författaren visar sig vara en djupt obehaglig person, till vars övriga skrifter bland annat kan räknas ett utkast till en nazistisk rättslära, där den gyllene regeln har inverterats och perverterats till ett nietzscheanskt ”Det du är beredd att själv stå ut med har du också rätt att tillfoga andra”. Sökandet efter denne författare blir så slutligen till en odyssé i egen rätt för Peter Debauer, både genom det förflutna och Tysklands samtidshistoria.
Att redogöra för handlingen i ”Hemkomsten” på ett vettigt och tillfredsställande sätt är inte en lätt uppgift. Dels eftersom de knappt trehundra sidorna är så fyllda av vändpunkter och förvecklingar, delvis eftersom det är en så oerhört tät och genomarbetad text. Det finns knappt en handling som någon av karaktärerna företar sig som inte återspeglas i en annan karaktärs handlande senare in i texten; inget yttrande som inte går att föra tillbaka på berättelsens grundläggande motsättningar. Och denna frågeställning framgår tydligt först i ett slutskede av romanen.
Det är naturligtvis oerhört skickligt och intelligent skrivet. Det är också ett sätt att skriva som har sina risker. Vid några tillfällen undrar om jag om det hela inte är lite väl nedsjunket i intertextualitet, om inte karaktärernas handlingssätt lite väl ofta ekar av mytiska mönster och Stora Litterära Förlagor. Litteraturvetaren hotar att ta över från Läsaren, vill lägga textpussel och börjar fundera på likheter mellan Odysseus och Telemachos när jag läser om Debauers förhållande till sin flickväns son Max. Alltför konstfullt snidade utsmyckningar hotar att dra min uppmärksamhet ifrån det allra mest angelägna, det som är Schlinks egen berättelse.
Men när jag ser till romanen som helhet är det inte en reservation jag vill ge någon avgörande roll;
en av Schlinks förtjänster är att han tar de idéer han vill utforska på allvar, och det här är inte ett till-intet-förpliktigande-glaspärlespel för caféintellektualism. Att peka på hur femtiotalets heimatlitteratur ännu kunde bära på latent nazistiska idéer är knappast ett kontroversiellt påstående, i Tyskland eller någon annanstans. Hade Schlink stannat här hade det kanske inte varit så mycket mer än en välskriven uppvisning i konsten att sparka in öppna dörrar.
Men det blir också en undersökning av hur nazismens förbrytelser utan tar steget in i den moderna tiden. Den fullkomligt flexibla och illusionslösa värderelativism som har låtit författaren kasta sig hämningslöst från nazistisk hovfilosof till kommunistisk propagandist har nu utvecklats till en fullständig rättslära, som väl lämpligen sorteras in någonstans mellan råcynism och extrem postmodernism. Snarare än att utmynna i melodrama och Stora Uppgörelser redogör Schlink för en tankelinjes bana, och vågar följa den från början till slut. Han redogör för hur delar av det tänkande som möjliggjorde totalitarismen lever kvar idag. Det räcker så.
Så är romanen då ett ställningstagande för upplysningstänkande och ett avståndstagande mot en radikal värderelativism? Naturligtvis är det inte så enkelt. Romaner bör nog vara iscensättningar av idéer, snarare än partsinlagor. Och Schlink är alldeles för skicklig författare att stanna vid entydigheter; det som står öga mot öga i slutet av romanen är två världsåskådningar, och det är oklart vilken som går segrande ut ur striden. Jag återvänder till romanen flera gånger efter avslutad läsning för att undersöka sidospår och reflektera över karaktärerna. Det är ett gott betyg för en roman.

Inga kommentarer: