måndag 13 april 2009

Något om understrykningarnas sköna konst

Hej.
Nu tog det ett litet tag mellan uppdateringarna; jag hade påsk, umgicks med föräldrar, tittade på ormar som parade sig helt ohämmat och avundades dem en smula och så.
Men låt oss komma till saken:
Vad är er inställning, kära hypotetiska men likväl högt aktade läsare, till understrykningar i böcker? När jag var yngre avfärdade jag dem helt och hållet som oönskvärda; jag ville inte bli påmind om att någon hade gått före mig, tagit intryck av och gjort avtryck i texten. Jag ville ha textlandskapet uteslutande för mig själv.
Idag känner jag inte riktigt så längre; idag tycker jag nog känslan av att någon har gått före mig kan vara riktigt inbjudande. Små historier rullar upp sig för våra ögon, ibland kan man till och med ana konturerna av den tidigare läsaren.
Fram tills ganska nyligen var Kulturhusets exemplar av Zbigniew Herberts "Rapport från en belägrad stad" fylld med underbara små anteckningar och understrykningar gjorda med lätt hand i blyerts.
Jag föreställer mig att anteckningarna är gjorda av en äldre försynt polsk man som försöker lära sig svenskans allra finaste nyanser genom att närstudera dikttolkningar (ett underskattat sätt att lära sig ett språk på, f.ö.) från polska till svenska, och har stannat upp inför varje udda uttryck eller intressant val av tolkning och markerat.
Uttryck som "vredgat muller", "fika efter", "tupplur", allting är markerat.
Ibland försynta små frågetecken. Ibland helt enkelt en översättning till den polska motsvarighet. Ibland ett förtjust litet utropstecken.
Kanske är det lite svårt att förklara varför jag blev så glad av de här understrykningarna; men jag tror det har något att göra med känslan av att för ett ögonblick få läsa svenska språket med någon annans, oändligt mycket uppmärksammare, ögon.
Well, allt är underkastat förgängelsens lag och nu har någon suddat ut samtliga anteckningar. Det är fortfarande en fantastisk bok, så det är naturligtvis ingen ursäkt att INTE låna hem den.

Lika förtjust som jag blev av anteckningarna i Zbigniew Herberts bok, på lika dåligt humör blir jag när jag blandar i mitt exemplar av Lars Gustafssons "Strandhugg i Svensk poesi", en antologi med dikttolkningar av varierande längd. Det är verkligen en fantastiskt inspirerande bok, men i mitt exemplar har någon jävlig olycksalig kombination av okänsligt vildsvin och ohjälplig tråkmåns gått fram och markerat.
Varje gång Gustafsson lyfter blicken från den omedelbart föreliggande texten och försöker sig på ett något mer abstrakt och filosofiskt resonemang har det klottrats ner ett tjurigt "SYNNERLIGEN LÅNGSÖKT MÅSTE JAG SÄGA". Varje gång Gustafsson gör ett påstående som är något mindre självklart än "Äta bör man annars dör man" har det klottrats ner en armé av upprörda utropstecken och oroliga frågetecken. Understrykningsprincipen är...märklig. Låt mig ge ett av de mer iögonfallande exemplen; en av de dikter Gustafsson närläser är Ola Hanssons "Skåne IV". Efter att dikten har tryckts i sin helhet ger Gustafsson en kort biografisk skiss av Hansson.

"Ola Hansson var en vekare natur än Strindberg. Han förmådde inte lösgöra sig ur kampsituationen. Han sprang runt inne i orättvisan och det förakt han ville mobilisera mot sina orättvisa domare som en hamster i ett ekorrhjul." skriver Gustafsson.
Här har den tidigare läsaren valt att stryka under..."hamster i ett ekorrhjul". Och markerat med ett "OBS!".
Jag funderar allvarligt på att ge bort den här boken och skaffa ett nytt exemplar.

Next; jag inleder min guide till mina absoluta favoritdikter genom tiderna.

Inga kommentarer: