söndag 5 april 2009

Fjärde inlägget; promenader och prestationsångest


Ah.
En av de absolut största FÖRDELARNA med att bo i min förort, för att nu väga upp lite av den heimatbashing jag gjorde mig skyldig till för några dagar sedan, är de nästan osannolika naturstråken som finns i den omedelbara närheten. För orkar man bara skrapa lite på ytan och ta sig förbi de lägenhetskomplex som möter en omedelbart vid T-baneuppgångarna hittar man verkligen guld. Större delen av dagen har spenderats ensam till fots, I wandered lonely as a cloud etc., under frenetisk tankeverksamhet. Åh gud. Jag hade verkligen glömt det här; skit samma om solen försvann och snarare kändes som småkylig höst än löftelserik vår ute på stigarna. När vintern väl har lossnat och det är behagligt att vara ute igen är det här faktiskt ett ganska bra ställe att vara på; närheten till mossa, lavar och hisnande utsikter över vattnet väger faktiskt delvis upp avlägsenheten till Coola Klubbar I Innerstan. Så, jag har besökt ett mysigt lokalt café från sekelskiftet, och upptäckt åtminstone två stigar som var okända för mig tidigare. Jag var ändå ute och gick ganska mycket här förra sommaren och våren, men det är som att jag ändå inte riktigt hade fattat hur stora grönområden det faktiskt finns här ute. Ett litet tag kändes det mer sannolikt att jag skulle träffa på troll än andra människor. När jag avrundade med att gå ut på utsiktsberget låg det hundratals snäckskal i gräset. Jag hölll på att säga att de glänste i aftonsolen, men det gjorde de så klart inte. Men ändå. Det var aftonsol. Det var en fantastisk utsikt. Och det låg hundratals snäckskal i gräset. Det var fint, OK?

En annan bra sak med de där långa promenaderna är att jag alltid får perspektiv på saker. Så här. Om man har varit på en fantastisk semester, kommer hem och direkt känner sig pressad och ledsen gör man sannolikt något fel. Och då får man ändra på något i sin situation. (Att jag blev jättesjuk direkt när jag kom hem bidrog såklart, men...)
Och så här är min situation då, antar jag: jag har pluggat 150% den här terminen, och fått A på allt jag hittils lämnat in i form av inlämningsuppgifter och tentor. Och det är ju kul och bra. Sedan ett litet tag tillbaka jobbar jag ideellt med mänskliga rättigheter; det är inget jag har gjort jättelänge, men jag har gjort något och det känns bra. Och är bra. Jag har extrajobb. Och det är bra. Jag försöker skriva när jag kan, och ligger i stargroparna med att försöka få igång någon slags frilansskrivkarriär. Och det är bra om det lyckas, och tråkigt om det går åt helvete.
Och ungefär varje dag tänker jag att jag inte lyckas ro något vettigt alls i land och känner mig misslyckad.

Kort lista på människor jag har jämfört mig med och känt mig misslyckad med i jämförelse de senaste två dagarna:

* Friedrich Schiller
* Arthur Rimbaud
* W.H. Auden
* Lars Gustafsson
* Susan Sontag
* Honore dé Balzac
* en fransk-algerisk (tror jag) kvinnlig författare som jag inte kommer ihåg namnet på, men har skrivit supermånga böcker och är marginellt mycket äldre än mig.
+ en miljard jämnåriga människor, varav jag känner vissa och vissa bara till namnet, som har lyckats med sina KREATIVA KARRIÄRER. För att göra det mindre pinsamt för alla inblandade nämner jag inte deras namn.

Och jag vet inte, dels är väl det här ett ganska osympatiskt och självupptaget sätt att tänka på. Tänker jag. Man kan ju försöka glädja sig åt att man får vara frisk, har haft en trygg medelklassuppväxt och får studera något man tycker är genuint rolig.
Och framförallt är det väl ett sjukt kontraproduktivt tankesätt, och ett synsätt som sabbar även de soliga och lediga dagarna. Jag vet inte, egentligen har jag pressat mig ganska hårt de senaste åren, och jag kanske äntligen själv börjar tvivla på det vettiga i att göra det.
Jag vet inte, jag antar att en av anledningarna till att det har varit så svårt att bara dra i bromsväxeln och vara slappna av lite är att jag inte är klar med min C-uppsats, den jag skulle ha blivit klar med i höstas. Jag skulle äntligen ta ta tag i Det Oavslutade Projektet, gick ner till 60% på mitt dåvarande jobb, började läsa doktorsavhandlingar i Juni för att vara ordentligt rustad inför höstterminen. Och i slutändan gick allt åt helvete, mitt jobb blev stressigare än jag någonsin kunde tänka mig, mitt förhållande kraschade och jag hamnade på akuten (inte på grund av mitt ex, alltså, utan av överansträngning). Tjo. Och det kändes ändå nästan ofattbart bittert att ta beslutet att inte skriva färdigt uppsatsen; fast jag vaknade med hjärtklappning på morgnarna och somnade med hjärtklappning på nätterna. De sista två nätterna innan jag gav upp sov jag inte alls; jag låg i samma ställning, orörlig, och hoppades på att kroppen så småingom skulle släppa sitt beredskapsläge. Det gjorde den inte.
Så vad är det jag försöker komma fram till? Jag antar att det där har tärt ganska mycket på min självkänsla. Jag hade lyckats jobba ganska länge med ett jobb jag inte direkt brann för, pluggat vid sidan av, och skulle sy ihop säcken snyggt. Och jag vet inte, det var trist att falla på mållinjen, och jag är rädd för att misslyckas igen. Och därför fortsätter jag höja hastigheten samtidigt som jag fortsätter banna mig själv för brist på disciplin och arbetsmoral. Vilket ju såklart är ganska mycket av att springa in i samma vägg igen. Vid närmre eftertanke ter det sig rätt onödigt.
Over and out.

Okej. Jag känner att jag behöver göra ett litet tillägg till mitt bildval här; jag kan tänka mig att mina (rent hypotetiska) läsare delar upp sig i två (rent hypotetiska) grupper inför mitt bildval.
Grupp A: "Wow! Finns det verkligen sådana där utsiktspunkter där han bor?! I vilken förort bor killen egentligen? Och vilken skönt retrogardistisk outfit killen bär...promenadkäpp bär han också."
Kära läsare i Grupp A; jag har här helt skamlöst återanvänt en av de mest klassiska målningarna från det romantiska tyska måleriet, "Der Wanderer über dem Nebelmeer" av Caspar David Friedrich. Och tyvärr har jag ingen promenadkäpp, och min garderob är förhållandevis trist för tillfället. Jag är skitfattig.
Grupp B: Sjukt klyschigt och pubertalt förutsägbart bildval. Vad gäller romantiken är jag sedan länge av ståndpunkten att endast den lettiska romantiken våren 1831 håller måttet i mina kritiska ögon.
Well, jag VET att det är klyschigt. Men det KÄNDES verkligen sådär i dag när jag hittade den häftigaste utsiktspunkten. Fantastiskt. Och jag tycker nog den där bilden är lika hisnande idag som när jag för första gången såg den, någon gång på högstadiet.

Inga kommentarer: