söndag 19 april 2009

Favoritdikter del 1: Jorge Luis Borges "Elegi"


ELEGI

Ack, Borges' öde,
att ha seglat på världens olika hav
eller på det enda och ensamma med olika namn
att ha varit en del av Edinburgh, av Zürich, av de två Córdoba,
av Colombia och av Texas,
att ha återvänt efter växlande generationer
till sin ätts gamla marker,
till Andalusien, till Portugal och till de grevskap
där sachsaren stred mot dansken och deras blod blandades,
att ha vandrat omkring i Londons röda och lugna labyrint,
att ha åldrats i så många speglar,
att förgäves ha sökt statyernas marmorblick,
att ha rannsakat litografier, uppslagsböcker, kartverk,
att ha sett det som människorna ser,
döden, den långsamma gryningen, slättlandet
och de förfinade stjärnorna
och att ingenting eller nästan ingenting ha sett
utom en flickas ansikte i Buenos Aires,
ett ansikte som inte vill att han ska minnas det:
ack, detta öde som är Borges',
kanske inte märkvärdigare än ditt eget.

(Översättningen är gjord av Marina Torres och Artur Lundkvist och ingår i volymen "Tigrarnas Guld", utgiven på Coeckelberghs 1975.)

Kära presumtive läsare. Vi inleder vår genomgång av några av mina absoluta favoritdikter med Jorge Luis Borges "Elegi". Kanske lite som en ursäkt för att jag gjorde mig lite lustig över honom i ett tidigare inlägg; förlåt Borges, det var egentligen mitt egna behov av att jämföra mig med andra jag ville skoja lite med. Och så kom du i skottlinjen för att du var überbegåvad. Mindre skojigt var det kanske att skämta om att du flyttade hemifrån så sent; jag har läst åtminstone några biografier om dig. Jag vet att du var plågad över din ensamhet, att ditt första äktenskap var en känslomässig och förödmjukande katastrof, att du var övertygad om att du var dömd till olycka. Förlåt. Det var dumt och fånigt.
Men framförallt vill jag skriva om "Elegi" för att det är en så fruktansvärt vacker dikt, en av Borges omedelbaraste.
Och ja, det är en dikt som mycket väl talar i egen sak, vilket kanske är orsaken till att den här texten blev tämligen svår att skriva. Antingen blir man djupt berörd, eller så blir man inte det.
Borges senare diktning kretsar ofta kring ensamheten, en resignerad melankoli, kärlekshistorier och familjebildningar som aldrig blev av, en lätt overklighetskänsla.
Men även hans tidigare författarskap bar den här prägeln, om än inte lika tydligt accentuerat. Till exempel är väl "Aleph", mest känd för de hisnande kosmiska perspektiv den leder fram till - men är i grund och botten en olycklig kärlekshistoria, och även de mest storslagna partierna är grundade i de inledande radernas känsla av förlust och förnedring. Jaget berättar om en kvinna han brukade uppvakta, och som nu är död, och hur han brukade ta med sig böcker som förevändning för att få besöka henne. Han konstaterar lakoniskt att han med tiden sprättade upp böckerna i förväg för att slippa se dem orörda vid ett senare besök.
Nej, Borges var aldrig BARA skruvade tankekonstruktioner eller ett jonglerande med exotiska läsefrukter. Det finns ett bultande hjärta i mycket av det bästa han har skrivit, men som ett sidospår, då och då synbart mellan det obskyra tankegodset. Men ett sidospår som skänker djup, tyngd och svärta till texten, vilket kanske är det som mer renodlat cerebrala efterföljare har svårast att ta efter.
Men den enda gången Borges försökte sätta det där bultande hjärtat i första ledet i en prosatext, i novellen "Ullrike", blev det betydligt mindre lyckat. Den förmenta passionen snubblar över litterära referenser och det hela får ett för tydligt drag av konstruktion.
Så mycket bättre han lyckades med det renodlat känslosamma i sina sena dikter, och särskilt här i "Elegi".
Jag tycker mycket om den långsamma, lite sövande rytmen i dikten, hur den katalogartade uppräkningen av orter och historiska händelser för oss genom tid och rum. Och hur allt det bleknar bort när den enda viktiga bilden glimtar till. Den enda viktiga, den för alltid förlorade.

1 kommentar:

Anonym sa...

Fan vad bra denna dikt var och håller helt med i analysen. Du har inget mer Borges att bjuda på från "Tigrarnas Guld"?