torsdag 2 april 2009

Det första inlägget - i vilket berättarjaget reflekterar över sin hemkomst och vad han kan tänkas vilja använda den här bloggen till,

Well, hemkommen efter en kortare landsflykt hann jag spendera ungefär tjugo minuter på svensk mark innan jag blev akut sjuk. Alltså, inte akut sjuk som i livshotande eller något, men tillräckligt för att garantera omedelbara och obehagliga resultat, och resultera i åtminstone ett dygn av förvirring och frossa.
Vårsolen var naturligtvis ett trevligt inslag som inte hade hunnit dyka upp innan jag åkte; återseendet med min kära förort kändes ändå mest nedslående än något annat. Utanför husen, i busskuren, satt en av mina grannar med cigarett och öppnad öl och stirrade rakt framför sig. Som han har gjort i stort sett varje dag under de två åren jag har hunnit bo här ute. Min fastighetsägare hade hunnit sätta upp några nya påkostade skyltar utanför bostadskomplexet och utanför soprummet medans jag var borta. Och någon annan hade hunnit med att klottra ner dem. Någon gång vid tolvtiden gick en annan av mina grannar ut och skrek osammanhängande meningar ut i tomma luften, med oregelbundna avbrott, under någon timmes tid.
Ibland är det först när man har varit bortrest som man inser hur mycket man längtar bort från det som är ens vardag.

Och nu sitter jag och dricker rom och lyssnar på Be My Wife med David Bowie och tänker att någonting måste ändras. Eller rättare sagt, att jag måste ändra på något. För jag är kanske inte så lycklig som det är nu. Jag insåg det ganska snabbt efter att jag kom tillbaka; det kan vara den diffusa bördan av självpåtagna krav som jag är ganska duktig på att pålägga mig själv, och ganska dålig på att faktiskt prestera utifrån. Det kan vara känslan av att jag fortfarande saknar ett riktigt sammanhang i den här staden; efter tre år i Stockholm tycker jag fortfarande det känns svårt, som att ingenting eller ytterst lite kommer gratis i form av socialt umgänge. Och jag vet att det där delvis är en ganska dum vanföreställning, att jag visst får inbjudningar till roliga tillställningar och – inte minst – jobb ibland, och jag inser att jag kanske alltför ofta fokuserar på det negativa. Sedan finns det dagarna och helgerna som präglas av SMS-ensamheten; det som inträder när det har känts som att man har kontaktat halva eller hela sin bekantskapskrets SMS-ledes antingen utan att få ett svar eller få ett beklagande avböjande, och man återigen är helt hänvisad till bibliotek eller skogspromenader. Vilket är mycket trevliga fenomen, men kanske inte nog för att få ens vardag att kännas meningsfull.
Det kan också vara känslan av att jag blir äldre, och att ganska många bekanta gör karriär nu, skriver romaner, krönikor eller har allmänt kreativa jobb. Medan jag själv spenderade den senaste hösten med ett helvetiskt byråkratiskt kontorsjobb, ett försök att avsluta akademiska åtaganden och ett krisartat förhållande, vilket slutade i ett totalt sammanbrott. Och ärligt talat känns det som att ganska mycket av min vår handlade om att plocka upp spillrorna av mig själv igen.
Så. Jag försöker ändra på allt det där nu. Jag försöker att inte bara gå omkring med ett malande dåligt medelklassamvete, utan faktiskt engagera mig lite politiskt. Det känns nytt, spännande, lite ovant och som något ganska lovande. Jag försöker att komma igång och skriva igen, lite varje dag, och den här bloggen är väl att se som ett försök att avdramatisera ett område som har varit sjukligt omgärdat av pretentioner och skräck för att misslyckas ett tag nu. Och kanske ha en plats för att kanalisera allmänt missnöje och nojor, eller helt enkelt tankar om kultur och politik. Återstår att se. Imorgon ska jag söka jobb jag faktiskt vill ha, och som jag nog är lika kvalificerad för som någon annan. Och skriva färdigt min Piranesi-essä, som möjligen inte alls blir någon orgie i genialitet men i alla fall något att sätta upp på CV:t, eller åtminstone tvinga på en eller annan bekant. Och bevisa för mig själv att jag faktiskt kan slutföra saker och ting.

Inga kommentarer: