torsdag 2 april 2009

Tankar om Watchmen


Det här inlägget skrev jag helgen efter att ha sett Watchmen-premiären, mest för att hålla hjärnan igång. Återpublicerar det här, eftersom det ändå inte var någon som läste texten från första början.
Well, jag sitter och väntar på att min tvätt tvättas nere i tvättstugan, dricker morgonkaffe, oroar mig för den lokala ekorren och orkar kanske inte börja tentaplugga riktigt än. Så jag tänkte att det kunde vara kul att formulera i alla fall några tankar om Watchmen-filmen, nu när man har varit på premiär och allt.
Och det är två blandande intryck:

A) Jag tyckte den var otroligt underhållande.
B) Det är kanske den mest överflödiga filmatiseringen jag någonsin har sett av något konstnärligt verk. Ever.

"Watchmen" är ju på många sätt serievärldens myndighetsförklaring gentemot film- och litteraturvärlden; jo, jag vet att det är lite av en förenkling, Dave Sim hade redan hunnit med att nå oanade konstnärliga dimensioner med "Cerebus" och var på ganska god väg in i den fullständiga galenskapen när "Watchmen" publicerades, och det finns en hel del mer renodlat konstnärliga serier som inte skulle kunna vara annat än...ja, serier.
Men "Watchmen" torde väl vara den första breda berättande serien, publicerad på ett av världens största serieförlag, som uppnådde den här kvaliten.
Alan Moore och David Gibbons arbetade väldigt medvetet på att hitta en punkt där seriegenren kunde göra något unikt, något som varken filmen eller litteraturen kunde komma åt. "Watchmen" förhåller sig till, och leker med, superhjältegenrens konventioner och underliggande värderingar, en mytologi och värld som faktiskt är unik för serievärlden. Det är klart att du skulle kunna undersöka samma sak med hjälp av en film eller en bok, men det skulle knappast kännas lika relevant. (Tänk Truffauts filmatisering av "Fahrenheit 451", som inte är dålig, men ganska mycket av ett fånigt självmål. "Jag tycker det är jättedåligt att folk inte läser böcker utan ser på film och TV. Det har skrivits en bok om hur en sådan värld kan komma att se ut. Jag har gjort en film på den, så att du inte behöver läsa den.")
Det är hos serieläsarna idealpubliken finns helt enkelt, de som faktiskt har en relation till de klichéer och Ikoniska Figurer Moore allt som oftast spelar på. (Ganska nyligen fick jag veta att Taxi Driver-psykot Rorschach hade en förebild i en "hjälte" från sextiotalet; Mr. A. Det gjorde mig fascinerad och ganska illa till mods.)
Men även i själva berättandet har "Watchmen" hittat en form som är unik för seriemediet; samtidigt som man självklart har lånat rikt med berättargrepp från både film (framförallt användandet av "voice-over") och litteratur (tja, serien innehåller...en hel del text, helt enkelt). Det nya ligger kanske framförallt i det medvetna användandet av serierutorna för att skapa en rytm och intern logik i varje nummer/kapitel. Det har redan skrivits en hel del om det här, och jag är inte säker på att jag har något nytt att säga. Men; det regelmässiga användandet av nio rutor/sida, de alltid genomtänkta sidkompositionerna, de abrupta hoppen i tid och rum, allt detta är dimensioner som faktiskt är dömda att falla bort i en filmatisering.
Och det är ju inget nytt, egentligen, och sannerligen ingen orsak till att en filmatisering skulle vara dömd att misslyckas. ALLA omtolkningar från ett medium till ett annat offrar något, men lyckas förhoppningsvis tillföra en annan dimension till verket. På mitt nattduksbord har jag för tillfället en serietolkning av "The House on the Borderland", William Hope Hodgsons visionära skräckroman från 1909. Nu var det ohemult många år sedan jag faktiskt läste romanen, men kommer ihåg tillräckligt mycket för att konstatera att serietolkningen tar sig ganska många friheter gentemot originaltexten, moderniserar ramhandlingen, ändrar slutet en hel del, skär bort element som skulle göra sig svåra i serieform etc. Det man istället erbjuder är seriegenrens främsta tillgång: Fina Bilder! Vilket faktiskt är ett ganska trevligt tillskott i en så utpräglat visionär berättelse som Hodgsons, i alla fall när artisten är Richard Corben.
Så är inte direkt fallet med Zack Snyders "Watchmen"-filmatisering; jag kan faktiskt inte komma ihåg en filmatisering av något annat verk som har satt sådan liten tillit till det egna mediet, eller någon regissör som så konsekvent omyndigförklarat sina egna visioner. Det ska direkt sägas att han inte har haft någon särskilt bekväm situation: Alan Moore har tagit avstånd från alla försök till filmatisering, dels eftersom han har extremt dålig erfarenhet av filmatiseringar av tidigare verk (filmen "From Hell" förhåller sig till serien "From Hell" ungefär som en spik genom stortån förhåller sig till en gräddtårta), dels eftersom han menar att "Watchmen" är en ofilmbar historia. Delvis tror jag Zack Snyders förlamande trogenhet gentemot originalet är ett missriktat försök att blidka en författare som ändå kommer hata slutresultatet, och dennes mest rättrogna läsarkrets. Resultatet blir verkligen inte dålig film, "Watchmen" är en alldeles för bra historia för det, men det är ett faktum att den är extremt överlastad och informationstät. Serien innehåller många, många bihandlingar som på slutet mynnar ut i en harmonisk helhet; dumt nog har man försökt få med så många av dessa trådar som det bara är möjligt, utan att få tid över till att faktiskt etablera dem. Har man läst serien vet man att den högerextrema tidningen "The New Frontiersman" är en bitråd som ska visa sig vara rätt viktig mot slutet; här kastas den tråden in i filmens absoluta slutskede, utan någon tidigare etablering och utan att ens förklara vilken typ av tidning "The New Frontiersman" faktiskt är.
Långa delar av dialogen är direkt utplockad ur seriealbumet, flera bildsekvenser likaså. Citeras "All along the Watchtower" i serien dyker den upp på soundtracket på ungefär samma ställe. Så ja, Zack Snyder är detaljtrogen på gränsen till det fanatiska. Vilket naturligtvis rent konstnärligt gör filmen till seriens puckelryggsförsedda halvsyster.
Å andra sidan; samtidigt som filmen är slaviskt trogen gentemot smådetaljer finns det en del ändringar som faktiskt går emot seriens anda. Det handlar mest om våldsestetiken - Zack Snyder har trots allt gjort puckoeposet "300", och det skiner igenom så fort det är fråga om våld. Med andra ord; deffade muskler, Matrix-slow motion, pålagda ljudeffekter av ben som bryts etc. etc. etc. etc. Vilket är lite synd; hos Moore och Gibbons såg "hjältarna" ut ungefär som vanliga vuxna människor skulle se ut om de fick för sig att klä ut sig till en mantelklädd uggla. Just det, jättefånig. Och förmodligen skulle den där ölmagen bli lite extra påtaglig i en åtsittande dräkt. Den aspekten har bara bevarats hos den första generationen superhjältar; de skymtar mest förbi i introtexterna till Bob Dylans "The times they are a-changin'". Det är å andra sidan filmens absluta höjdpunkt. Kanske också för att det är ett litet ögonblick som inte har sin direkta förlaga i serien. Tre minuter av kreativ frihet.

Inga kommentarer: