Det är tid för ett litet inlägg om Edward Gorey

Okej. Jag har hållt på med text ett tag nu, och ska egentligen göra det några timmar till, men jag tar en liten paus nu. Och postar ett litet inlägg om Edward Gorey istället. För er som inte vet var han en synnerligen begåvad tecknare, som under sin livstid gav ut mängder med små böcker som både till formatet och det yttre var bedrägligt lika viktorianska barnböcker, men till innehållet svart humoristiska och lätt morbida. Eller i vissa fall mycket morbida. En av Goreys mest kända böcker är "The Gashlycrumb Tinies" från 1965, en rimmad historia om hur barn från A-Z råkar ut för diverse hemskheter. Ehm...ja, morbidt var ordet. Men så är ju heller inte Goreys böcker gjorda för barn, även om han parafraserar barnbokens stil. Personligen är jag barnsligt förtjust i den något ljusare "The Doubtful Guest" där en stackars reserverad familj får ovälkommet besök. Den pingvin-liknande varelsen saknar all den taktkänsla som den viktorianska medeklassen tar för given, vilket ger dem gråa hår.
Titta här så illa gästen beter sig:



Synnerligen underhållande tycker undertecknad.
Lite otäckare är "The Disrespectful Summons" där en stackars Miss Squill blir besatt av Satan och hans anhang...


...sedan ägnar sig åt alla möjliga hemskheter och oheligheter...


...vilket hon naturligtvis får äta upp i slutändan.


Tidigare har jag nöjt mig med att läsa Edward Goreys makabra verk och aktat mig ganska noga för att få veta allt för mycket om dennes biografi. Trots allt finns det något märkligt frigörande i att inte alls känna till personen bakom en text eller ett konstverk; upphovsmannen eller upphovskvinnan blir en projektionsyta för läsarens vildaste fantasier. Och Edward Goreys mörka små mästerverk har fungerat som en alldeles utmärkt utgångspunkt för mig att fantisera om någon excentrisk äldre tillbakadragen herre i slokhatt och monokel som lever ett undanskymt liv på något viktorianskt gods. Nå, efter att till slut ha läst bland annat Wikipedias ovanligt matiga artikel om herr Gorey själv kan jag nöjt konstatera att han faktiskt tycks ha varit en synnerligen excentrisk och kufisk herre. Slokhatt och monokel tycks ha uteblivit, men...
Svårt anglofil amerikan? Check.
Tillbakadraget och hemlighetsfullt liv? Check.
Asexuell? Check.
Ett märkligt intresse för...eh, pälskappor och tennisskor? Check.

Det finns egentligen hur många böcker som helst från Goreys penna, uppemot nittio
stycken, och jag har bara läst en bråkdel av dem. Men den som är intresserad och vill ha mycket illustrationer och rimmade elakheter för pengarna hänvisas till samlingsvolymerna "Amphrigorey" som är både billiga och innehållsrika.
Själv äger jag skamligt nog bara en av hans böcker, en tunn liten sak med titeln "The Curious Sofa: A Pornographic Work", publicerad under anagrammet/pseudonymen Ogred Weary. Det är en synnerligen märklig och underhållande pastisch på viktoriansk erotika. Den delen av läsarkretsen som nu börjar oroa sig över min moraliska oförvitlighet behöver inte bekymra sig; även om alla karaktärerna ligger med varandra i någon slags behärskad stiff-upper-lip-dekadens är boken inte det minsta explicit, utan nöjer sig mest med att gentlemannamässigt hinta om de "most delightful pleasures" som pågår utanför serierutorna.



...och det hade naturligtvis inte varit en Edward Gorey-bok om det inte slutade i ond bråd död för alla inblandade. Det avslutar vår snabba genomgång i herr Goreys verk. Nu måste jag vara effektiv igen.

Transcendens

Natten blev långsamt till gryning
där jag stod vid trädgårdens utkant
och jag hade tänkt över det noga och väl;
min rygg nu slutgiltigt vänd mot er,
och min blick som hörde hemma i horisonten
och inga tårar böner eller uppmaningar
kunde få mig att vända om,
varje gång ni tog mitt namn
i era munnar, ropade ut det
tillhörde det allt mindre mig
åh denna frihet
aldrig mer behöva vara ett jag
som förnedras till att ingå i ett vi
ja
jag kände det
hur allt det timliga och orena
allt det som tillhörde världen, er,
långsamt sköljdes av min själ
som en hinna av smuts
åh äntligen
och jag kunde se den nu
solen som långsamt steg upp bakom kullen
och jag tänkte
ja
sannerligen säger jag eder
solen skall stiga
och den skall kasta
den skall kasta ett fruktansvärt ljus
det kommer bli
en våldsam epifani
ett gudomligt ljus ska skina
ett ljus som utplånar ansiktsdrag
och tvingar ner på knä
och jag höjde mina armar till hälsning.

Film: Nattvakten, Peter Greenaway

Nattvakten är en oväntad återkomst till gamla jaktmarker för den brittiske regissören Peter Greenaway. Efter att 1999 ha regisserat den måttligt framgångsrika 8 ½ kvinnor förklarade Greenaway att han betraktade filmmediet som dött och vigde större delen av 2000-talet åt avantgardeprojektet The Tulse Luper Suitcases, ett jättelikt multimediaexperiment som skulle innefatta allt från långfilm till böcker, internetsidor och flash-animationer. Men med denna film återvänder han alltså till ett relativt konventionellt filmspråk. Ja, jag säger ”relativt konventionellt” – för Greenaway har aldrig varit en konventionell regissör. Han är i grunden utbildad målare och har sagt att han anser att filmmediet har mer gemensamt med måleri än med romankonsten. Man kan diskutera det påståendet, men det är ett uttalande som fungerar som nyckel in till hans filmiska värld.
Mer än för de flesta andra regissörer är det berättande element något avgjort sekundärt i Greenaways filmer. Visst. Om man absolut vill kan man slita sig gråhårig över de labyrintiska intrigerna och de extremt vaga konspirationerna som alltid antyds i hans filmer. Men jag tror inte man kommer så långt med det. För snarare än att vara djupa eller komplexa berättelser rör det sig om ett slags medvetet mystifierande ornamentik till det som är Greenaways egentliga ärende: bilderna. Greenaway låter sina filmer parafrasera och referera till klassiskt måleri, barockarkitektur och medeltidens mysteriespel och utformar bildkompositionen till varje enskild scen med en oerhörd noggrannhet.
Nattvakten fortsätter på denna inslagna linje. Huvudkaraktär här är ingen annan än Rembrandt, i färd med att måla sin mest berömda tavla. Och hela filmen är kanske framförallt just en kärleksförklaring till det nederländska måleriet i allmänhet och till Rembrandts måleri i synnerhet. Själva intrigen där den nederländske målaren dras in i en märklig konspiration och där de egna konstverken och uttolkningarna av dessa blir av central betydelse är i stort sett identisk med händelserna i Tecknarens kontrakt eller Arkitektens mage. Möjligen är handlingen något mindre dunkel och konspirationen något mindre labyrintisk– och kanske har Greenaway blivit en lite mindre distanserad regissör, kanske har en liten, liten underton av mänsklig värme smugit sig in i berättelsen. I förhållande till hans andra filmer alltså. Det är fortfarande en regissör som är tydligt fascinerad av våld, sexuell förödmjukelse och människokroppen i dess mest fysiska och osköna tillstånd - och kan konsten att gestalta dessa ämnen med en kylig och intelligent blick.
Kanske kan man se Nattvakten som en diskussion om konstens villkor. Filmens Rembrandt för in alla de orättvisor och vidrigheter i sin samtid i sin målning i hopp om att avslöja den. Men istället för att rasa och bränna målningen väljer de avporträtterade att hylla tavlan som ett mästerverk – och därmed, tycks Greenaway mena, dör också tavlan och konstens möjlighet att faktiskt förändra något i sin samtid.


Jag tycker det är enormt frustrerande att behöva falla tillbaka på att kalla en film för något så intetsägande som ”hänförande vacker”: inte bara för att det är en kliché, utan för att det säger så oerhört lite om just den filmens särart. De där slitna uttrycken får ju uttrycka allt ifrån rumänska lågbudgetfilmer om döende pensionärer till påkostade viktorianska kostymdramer från BBC. Kanske blir man ändå hänvisad till sådana klichéer när man talar om Greenaways filmer eftersom de i så hög grad förlitar sig på det visuella och det musikaliska. För också musiken har varit ett viktigt inslag i Greenaways värld; tidigare var kompositören Michael Nyman den givne samarbetspartnern. Dennes minimalistiska stråkmusik passade Greenaways filmer som hand i handske, då både bild och ljud parafraserade tidigare århundradens konst på ett elegant och underhållande sätt. Sedan dess har regissören samarbetat med flera olika kompositörer och denne gång med den polske kompositören Włodek Pawlik – och även om hans tonsättning är något mer konventionell fungerar det oftast utmärkt.
Egentligen finns det inget här som direkt överraskar den som har stiftat bekantskap med Peter Greenaway sedan tidigare. Förvånansvärt mycket är sig nästan exakt likt med tanke på att det var nästan ett årtionde sedan han gjorde en så här pass rak spelfilm sist. Men jag vet inte om jag tycker det gör så mycket. Ingen annan regissör har ju tillträde till den märkliga, otäcka, förvirrande, lite frånstötande och ändå undersköna värld som är Greenaways filmiska universum.
Och när en misshandlad och förblindad Rembrandt i början av filmen diskuterar färgernas innersta karaktär med sin husa och hela bilden i tur och ordning badar i svart, rött och gult. Då. Då känner jag mig mycket lycklig över att än en gång få vistas i denna alldeles egna värld.

Filmklippet del 1: "Arkitektens mage" av Peter Greenaway

Nu när YouTube och sådana där grejer har gjort det till en barnlek att hitta de där svindlande små utdragen ur alla de briljanta och obskyra filmerna man såg någon gång för många år sedan så tänkte jag att det kunde vara kul med en liten serie med fantastiska filmklipp här på bloggen. Jag har ju faktiskt sett ganska mycket film i mina dagar och vill mer än gärna dela med mig av min förvärvade kunskap.
Först ut är ett klipp av den brittiske regissören Peter Greenaway, vars senaste film "Nattvakten" jag tänkte blogga om i dagarna. För att få upp peppen postar jag inledningen till hans film "Arkitektens mage", som jag såg för ohemult många år sedan på Cinemateket i Göteborg. Det är inte Greenaways bästa film; även om den alltid är hänförande vacker att se på så tappar handlingen någonstans i mitten bort sig själv och gör filmen onödigt långsam. Men det är naturligtvis inte för handlingen man ser Greenaways filmer, utan för samspelet mellan bild och musik, och för att hans kärlek till gångna tiders konst så tydligt genomsyrar varje ruta.
Som titeln antyder är just denna film framförallt en passionerad betraktelse av europeisk arkitektur. En amerikansk arkitekt åker till Rom för att hålla i en utställning kring den franske neoklassicisten Etienne-Louis Boullée. Som det så ofta blir i filmer där naiva amerikaner åker till det bildade och genomkorrupta Europa förlorar han sig snart i ett nät av intriger och paranoia.
Och även om filmen kanske inte är så helgjuten som man kunde önska minns jag att jag ändå lämnade biografen med andra ögon än när jag kom in; tidigare hade jag aldrig riktigt sett byggnaderna omkring mig. Jag gick med en vän genom Göteborg, och även om Göteborgs arkitektur verkligen inte kan tävla med Rom så såg vi helt plötsligt allting på ett annat, mycket mer storögt sätt. Det finns gatustråk i Göteborg som aldrig har blivit sig lika sedan dess för mig.
Här är den alltså, öppningsscenen till "Arkitektens mage". Musiken är komponerad av Glenn Branca.

Litteratur: Olaf Stapledon - De första och de sista människorna

I en sammanfattning över sina oskrivna blogginlägg 2009 nämner Malte Persson bl.a. att han hade tänkt skriva något om Olaf Stapledon. Det hade jag också tänkt göra, under sommaren. Jag började skriva en text, men avslutade den av någon anledning inte. Och glömde lite bort den; nu fyllde jag i lite luckor och postar den här. Enjoy.


Översättning: Artur Lundkvist
Caslon Press, 1935

Den brittiske filosofen Olaf Stapledons debutroman ”De första och sista människorna” från 1930 hör till science fiction-litteraturens absoluta klassiker. Den är något så märkligt som en berättelse om mänsklighetens historia, från den närliggande framtiden fram till mänsklighetens slutgiltiga undergång tvåtusen miljoner år senare. Ett rätt svindlande perspektiv alltså. Och vid första anblicken kan det ju verka vara ett rätt omöjligt ämne att tackla för en romanförfattare.
Romanens speciella styrka gentemot andra konstarter och litterära genrer får väl sägas ha varit möjligheten att skildra det enskilda subjektiva medvetandet in i finaste detalj – av uppenbara skäl är det någonting Stapledons extremepiska berättelse inte kan sysselsätta sig med. Läsaren får snabbt försöka att vänja sig av med att försöka investera någon känslomässig inlevelse i Stapledons berättelse. För ”De första och de sista människorna” är inte berättad ur örnperspektiv, den är berättad ur själva stjärnornas perspektiv, där en passus på tjugotusen år hör till vanligheterna.
Det börjar muntert nog med att vår nuvarande värld kommer mycket nära att förgöra varandra i ett ömsesidigt och hänsynslöst bombkrig. När blodbadet har blivit tillräckligt går mänskligheten för en tid upp i en världsstat – men så småningom går denna civilisation i baklås, stagnerar och dör. Sedan växer långsamt en ny mänsklighet fram, också denna förgör så småningom sig själv och så vidare. Så småningom blir jorden obeboelig och mänskligheten tvingas bedriva kosmisk imperialism och utrotningskrig för att kunna ta nya planeter i besittning. Och ”mänsklighet” är här ett ord som får användas i dess lösaste betydelse; det dröjer inte långt in i romanen innan människorna har övergett sina välbekanta former, och med tiden har människorna hunnit med att vara såväl förvuxna jättehjärnor, klena fågelmänniskor som några slags muterade sälar.
Även om jag ärligt uppskattar romanen så är den fylld med långa partier dödkött. Det handlar inte bara om det faktum att det saknas romankaraktärer att bry sig om. Det är också en tämligen repetitiv historia.
Stapledons skildring av mänsklighetens historia genom millennierna är nämligen inte någon spikrak upplysningshistoria utan berättelsen om hur oändligt många civilisationer byggs upp, mognar, stagnerar för att slutligen gå under på ett mer eller mindre spektakulärt sätt. Den analytiskt lagde kan roa sig med att tänka på Oswald Spenglers teorier om civilisationernas naturgivna cykler av uppgång, mognad och fall. Vilket förmodligen inte hindrar honom från att sucka högt när den trettiofjärde civilisationen förfaller i barbari, inbördeskrig och kannibalism.
Men nog klagat över bristerna. Visst, Stapledon skriver uteslutande för den högra hjärnhalvan; och även om den vänstra hjärnhalvan ibland gråter förtvivlat över bristen på känslor, intrig och psykologi får den högra hjärnhalvan en smärre lyxbuffé av visionärt godis.
Grundmönstret med civilisationers uppgång och fall fungerar i bästa fall som en grund att improvisera ifrån och som ett sätt att få in de mest bisarra idéerna – exempelvis ett märkligt sidospår med en stam högintelligenta apor som föder upp och livnär sig på en grupp människor som nästan helt har förlorat förmågan till att tänka, eller de märkliga marsianska livsformerna som på en och samma gång är individuella medvetanden som de är en jättelik kollektiv intelligens.
Stapledon roar sig dessutom med att som ett sidospår visa på hur vissa, till synes arketypiska, religiösa symboler återkommer i civilisation efter civilisation, men laddade med ny betydelse. Det kristna korset tolkas om till ett flygplan i ett samhälle fullständigt besatt av dödsföraktande flygkonst. Det avlägsna minnet av nittonhundratalets rasistiska lynchningar förvandlas (olustigt nog) till ett slags dionysisk ritual i den närliggande framtiden. Vissa personer som uppträder heroiskt och självuppoffrande minns under millennier framöver, men allt mer omskrivna till mytiska figurer, för att slutligen helt och hållet avfärdas som barnsagor.
Och romanens elegiska avklingning med den sista upplysta mänskligheten som talar till alla sina föregångare är smärtsamt vackert och genomsyrat av ett slags resignerad förtröstan; här får den annars torra och lätt akademiska prosan ett poetiskt flyt som den inte har fått tidigare.
Ja, det är en ojämn roman. Men det hade kanske inte kunnat vara annorlunda – repetitiva mönster och stundtals knagglig prosa är kanske nödvändiga offer för att få till en så pass okonventionell och svindlande berättelse. För du har faktiskt inte läst någonting som liknar det här. Och det är i alla fall för mig en utmärkt anledning att borra sig ner i Stapledons tankevärld.
Romanen The Star Maker som dök upp sju år senare tar sig uppenbarligen an det än mer bisarra projektet att klämma ner hela universums historia i en roman. När jag har hämtat mig från den här genuint märkliga läsupplevelsen är det fullt möjligt att jag tar itu med den också.

Några rader om Algernon Swinburnes osunda förhållande till apor

Jag läste en så väldigt märklig grej om den viktorianske poeten Algernon Swinburne någon gång strax efter nyår. Det är så konstigt att jag måste dela med mig av den här informationen till er för att få den ut ur mitt system.
Swinburne var, vilket säkert en hel del av er vet, en väldigt skandalomsusad person i sin samtids litterära kretsar. Han var mer eller mindre öppet sadomasochist och bisexuell, kritiserade kristendom och konservatism å det grövsta, missbrukade både alkohol och droger och hade ett vidlyftigt kärleksliv.
Nå, detta räckte tydligen inte för Swinburne, som kände sig hotad av andra skandalösa figurer som Oscar Wilde. Så för att verkligen befästa sitt rykte som Englands mest depraverade författare lät Swinburne sprida ut ett rykte om att hans hushåll numera sköttes av en apa i klänning - som också var hans älskarinna. När Swinburne inte tyckte DET räckte lät han sprida ut ryktet om att han förvisso hade haft en apa till älskarinna men nu hade ätit upp henne.
Ehm, ja. Jag vet inte varför jag kände mig tvungen att dela med mig av den här otroligt konstiga och ganska obehagliga historien. Kanske för att jag ändå tycker det finns något lite roligt i att en vuxen människa är så mån om att framstå som totalt förtappad att han sprider ut en sådan här historia om sig själv.

Senare var Algernon Swinburne ett hett namn i Nobelpris-sammanhang. Svenska Akademin övervägde många gånger att ge Swinburne sitt finaste pris, men bestämde sig alltid i sista stund för någon annan författare. Swinburne var inte rumsren nog för priset; bland annat, kan man tänka, för att han hade spridit ut ett rykte om sig själv att han hade haft sex med en apa och sedan ätit upp den. En sensomoral så god som någon.

Hur jag upptäckte allt det här? Jag börjar varje söndagmorgon med att googla på mina tre favoritämnen: mat, sex och apor.

just because you're paranoid

Man vet att man är en alldeles för neurotisk människa när man läser en intervju med en ganska känd person som man aldrig har haft någon kontakt med, och hon i ett intervjusvar säger att den människa hon hatar mest av allt i världen bor i Stockholm. Och din spontana reaktion är att oroa dig för att det är DIG hon menar.