IHej. Jo, Kraków var underbart. Jag skriver nog lite mer om det sen.
Hemkommen till Stockholm gjorde jag misstaget att för ovanlighetens skull plocka upp Nöjesguiden, och kände mig manad att blogga om det. Det var väl omslaget som provocerade/intresserade mig nog för att göra ett litet undantag från min normala vana att försöka undvika tidningen. Mest för att jag inte känner mig som deras målgrupp, jag har liksom inte det där brinnande intresset för att hitta den där senaste hippa klubben i innerstaden.
Nå, nu plockade jag i alla fall upp den? Det som hade fångat mitt intresse var bilden på en flinande kostymklädd man i kombination med rubriken "Den verkliga svininfluensan". Det handlade naturligtvis om jämställdhet. Och, som man kanske kunde ana av den "skojiga" rubriken om mäns förmenta uselhet.
Och jo, faktiskt, även om jag inte direkt väntar mig någon kramfest från bloggosfären. I sak tycker jag naturligtvis det är jättepositivt att Nöjesguiden har gjort ett jämställdhetsnummer. Och jag känner rätt mycket sympati för Atladottirs inledande text.
Jag tycker jämställdhet är en väldigt viktig fråga. Just därför önskar jag att NG:s texter kring frågan inte A) uteslutande gjordes till en kvinnofråga och B) präglades av en sådan trött självgod konsensus.
"Och nej, det handlar inte om att kvinnor på något sätt är bättre än män [...]" skriver Atladottir. Det låter ju som en sympatisk ingång till en jämställdhetsdiskussion. Well, den tanken håller inte direkt i sig onödigt länge.
Bredvid Sandra Nelsons reportage är ett gäng stora bilder på en hårt stylad, oförskämt välmående kille uppslagna.
"Det här är mannen 2009!" får vi veta, samtidigt som textrutor berättar för oss om hur den moderne mannen är.
Några lösryckta påståenden om "Mannen 2009":
- "Han går in med skorna på, varje dag!"
- "Han har aldrig bytt glödlampa!"
- "Han byter kläder som om det inte fanns en morgondag! (Vem som tvättar har han ingen aning om...)"
- "Han ser inte att toaletten är smutsig!"
Tja, vad ska jag säga? It ain't me babe. Och faktiskt inte särskilt likt någon av de killar jag umgås med heller.
Jag gör inte anspråk på att vara världens ordentligaste eller ett helgon - men jag ställer heller inte upp på en jämställdhetdiskussion som utgår ifrån sådana här barnsliga, förenklande nidbilder. Inte längre. Det är ett beslut jag har tagit kring mitt liv. Ytterst handlar det om självrespekt.
Följande bit är kanske den mest bisarra: bredvid en bild av en självömkande småförkyld kille finner man följande textstycke:
"-Idag är jag sjuk förresten. Ojojoj, vad jag är sjuk. Tur att min tjej kommer hem snart! Jag måste verkligen vila nu. (Vad han inte begriper är att hans tjej har jobbat hela dagen. På vägen hem går hon i huvudet igenom vad som finns i kylen, vad de ska äta till middag, vad hans brorsa ska få i present, måste boka tvättstugan, hämta hans sneakers som varit hos skomakaren. Med bihåle-inflammation...)"Eh. Förlåt, men exakt vilka är "han" och "hon" i den här texten? Varför är de ihop? Är detta en text som antas äga allmän giltighet på svenska parförhållanden över hela landet? Tydligen. Tydligen är det precis utifrån de premisserna debatten ska tas. Alla män är förvuxna jättebarn som överlåter allt ansvar på sin partner och alla kvinnor självspäkande martyrer som tydligen saknar vettet att trappa ner hur sjuka de än blir.
Sådana generaliseringar är precis lika tröttande, självömkande och självgoda som anonyma blogghatares bizarro-bilder av Sverige som en kommunistfeministisk öststatsdiktatur.
Och för övrigt; hey, jag har också gjort grejen att vårda sjuk, sängliggande flickvän när jag har kommit hem från heltidsjobb och deltidsstudier och inte känt mig som Stockholms läckraste kille. Jo, jag lagade mat. Jag kanske t.o.m. strök henne över pannan, frågade henne hur hon mådde och tog disken efteråt. Utan att känna mig nämnvärt förtryckt. Jag trodde det liksom...ingick i dealen att vara en normalempatisk partner. Tydligen inte. Kunde man kanske få sig ett uppslag i Nöjesguiden retroaktivt?
Jag är väl bekant med de här bilderna och svepande generaliseringarna; jag orkar inte med dem längre, bara. I de kretsar jag har umgåtts de senaste tio åren har liknande påståenden varit legio. Jag har oftare trasslat in mig i någon meningslös kärleksaffär med "Hothead Paisan, homocidal lesbian terrorist" än någon vän älva, liksom.
Det känns också väldigt symptomatiskt att när Nöjesguiden gör ett jämställdhetsnummer så är det med ett enda undantag kvinnor som kommer till tals. Den killen är Peter Eriksson, författaren till "Handbok till pojkvänner".
Det är "en liten hjälp till självhjälp till killar som inte vet varför sambon blir skitförbannad ibland". Dialog verkar vara mindre intressant; tjejer ska uttala sig och killar anteckna och ta lärdom.
Jag säger inte att det anonyma samtalet är ointressant eller oviktigt. Men jag tycker att det är ett jävligt självbekräftande samtal. Sker det någonsin på något ställe i texten att någon invänder mot någon annans påstående, problematiserar eller ifrågasätter? Ni får jättegärna visa det stycket för mig.
Jag tycker också det suger purjo att de här tjejerna verkar ha fastnat i ojämställda förhållanden.
Samtidigt känner jag mig ganska främmande för rätt många av utsagorna i samtalet; ett exempel:
"Ja, och när de [män] väl kokat makaroner så blir man ju helt "Wow, vilka goda makaroner!", som till ett barn."
Jo, den kvinna som imponeras av hennes kille kokar makaroner gör nog klokt i att höja ribban lite. Samtidigt som jag undrar lite var man letar rätt på de här slackersnubbarna. Jag menar, det tog mig tjugofyra år att fatta att Six Feet Under-Brenda inte var ett särskilt sunt kvinnoideal. Skulle man ha suttit en nykraschad Per med brustet hjärta och stukat självförtroende i ett rum med killar med liknande erfarenheter och garanterad anonymitet skulle jag... nog ha sagt en del märkliga och orättvisa saker om "hur tjejer är". Men det skulle inte ha varit särskilt rättvisande. Ärligt talat handlade det nog mest om att jag letade partners på ganska märkliga ställen.
Jag är ledsen, men jag tänker inte bära på mina axlar att din pojkvän vill ha applåder för att han kokar makaroner. För jag har bestämt mig för att kollektiv skuld inte kan leda till något som helst gott. Däremot tror jag på kollektivt ansvar. Det ena är ett tillstånd som leder till självspäkande passivitet, det andra leder till aktivitet och deltagande.
II.En tanke som har slagit mig: de flesta av mina tjejbekanta (och en försvarlig del av mina killbekanta) tröttnar aldrig på att skämta om killar som beskriver sig själva som "den snälle killen". Ni vet. Passiv-aggressiva Conor Oberst-miffon med snedluggar som tror att det per definition är finare att beundra "Amelie från Montmartre"-älvor på avstånd än att gilla...typ, Carolina Gynning. Och som tycks tro att det faktum att de kanske inte fick hångla runt så jättemycket på högstadiet ger dem carte blanche för att bete sig som ett rövhål i vuxen ålder.
Och visserligen känns det som att jag har hört exakt ALLA variationer på skämtet för ganska länge sedan, men okej. I sak håller jag med. Jag tycker det är ohyggligt A) osunt B) osympatiskt och C) ointressant med begreppet "snälla killar".
Å andra sidan känner jag ungefär samma sak inför kvinnor som envisas med att kalla sig "duktiga flickor". Jag tycker om duktighet, absolut. Men inte som ett självändamål utan som det nödvändiga kittet för att ett samhälle och vuxna relationer ska hålla ihop. Jag var ihop med en "duktig flicka" i typ ett år och det tog nästan livet av mig.
Och jo, jag ansträngde mig ganska hårt för att vara en jämställd och duktig kille; och min erfarenhet är att... om man är ihop med någon som har tagit på sig rollen att vara "den duktiga flickan" så GÅR det inte. För en människa som knarkar duktighet BEHÖVER en slacker att profilera sig mot, så att duktigheten framträder. Och jag är så jävla trött på och ointresserad av sådana människor.
När jag blev ihop med henne jobbade jag på en ganska stressig arbetsplats, samtidigt som jag läste språk på halvfart på universitetet. Periodvis jobbade jag nog snarare 110% än 100%, och ryckte in på ganska många helger.
Senare, när jag ville avsluta en C-uppsats som hade legat efter mig ett tag, valde jag att gå ner till att jobba 60% samtidigt som jag skrev uppsats. I samma veva blev min arbetsplats uppköpt av ett annat företag och det skedde rätt omfattande omorganiseringar. Bland annat flyttades ganska mycket jobb till Tallinn, och jag spenderade en del tid där med att hålla i utbildning och efter bästa förmåga hjälpa till med uppstarten av verksamheten där. På nätterna läste jag litteraturteori på hotellrummet. Sedan, trots att jag hade försökt styra av mig så mycket ansvar som jag kunde, fick jag ändå på något vis på mitt fat att sköta löpande kommunikationer med en nystartad verksamhet
i Tallinn. Det var en väldigt stressig och jobbig tid i mitt liv. Och såklart inte hållbar någon längre tid. Sedan skulle hon flytta, och jag hjälpte till ganska mycket med flytten. Efter en sjudagars-vecka då jag i stort sett hade jobbat/pluggat/flyttat/sovit och ingenting annat kollapsade jag och hamnade på akuten.
Att jag gick över mina gränser så fullständigt är naturligtvis mitt eget ansvar. Men jag hade kanske haft lite lättare att låta bli att göra det om jag inte konstant kände mig så jävla oduglig och otillräcklig. För aldrig någonsin under den här tiden kände jag mig någon gång duktig, ambitiös eller ansvarstagande. Allt det där hade hon monopol på att vara.
Ju mer ansvarsfull jag försökte vara desto mer bisarra blev anledningarna till att jag var en oduglig slashas. En gång hade vi ett långt gräl om att jag sorterar min tvätt i kategorierna fyrtio och sextio grader istället för i färgtvätt och vit tvätt. Eller gräl och gräl. Min del i det bestod mest i att gång på gång upprepa att jag är en vuxen människa som kan sköta min tvätt själv och att hon får leva med att jag sorterar tvätt på mitt sätt. Men det var ju så typiskt för män att vägra ta till sig kvinnoarvet, typ. Hade jag å andra sidan faktiskt låtit henne ordna min tvätt hade hon oundvikligen slängt det i ansiktet på mig vid ett senare tillfälle. Och så vidare.
Jo, det är klart att jag fuckade upp. Det är klart att jag glömde saker. Det är klart att jag sköt på saker. Bland annat eftersom jag var under ganska jävla mycket stress. Och eftersom jag är mänsklig.
Grejen är ju att det GJORDE HON OCKSÅ. Skillnaden var att när hon gjorde det var det bara misstag. Gjorde jag det var det strukturellt.
Och det sög så jävla hårt att känna att vi aldrig var två vuxna människor som försökte reda ut saker, utan att jag alltid stod till svars inför henne och en jävla armé av Copacabana-cheerleaders som gapade "YOU GO GRRRRL!" och "TA INGEN SKIT!" oavsett vad det gällde. Det är en ganska dålig utgångspunkt för att skapa ett jämställt förhållande.
Och nej, om att inte ta någon skit är att vägra sköta såväl heltidsjobb som hushållsarbete ska man naturligtvis inte ta skit. Om "att ta skit" är att acceptera att ens partner är mänsklig och har såväl fysiska som psykiska begränsningar...jo, då tycker jag nog man ska lära sig ta skit.
Och envisas man med att behandla sin partner som en oansvarig femtonåring kommer det nog till slut leda till att man hamnar i ett ojämställt förhållande till slut. Och det är en självmotsägelse att eftersträva såväl total kontroll som delat ansvar på samma gång.
