måndagen den 8:e mars 2010

En man är som det rum han befinner sig i

Japanerna har tydligen ett ordspråk som går något i stil med att "En man är som det rum han befinner sig i". Jag vet inte exakt hur det ska förstås, men nu ångrar jag djupt att jag förvandlade min lägenhet till ett bollhav med tillhörande stroboskop och vildsvins-huvuden på väggarna.

(Jo, jag fick höra det ordspråket via "Mad Men" - precis som du med andra ord.)

lördagen den 6:e mars 2010

Per vs. J.W. Goethe, rond 13


J.W. Goethe lyckades genomföra sitt första fullbordade samlag först vid trettionio års ålder. Hade jag varit en något bättre människa än vad jag faktiskt är hade min spontana reaktion naturligtvis inte varit att göra vågen och ropa "IN YOUR FACE WOLFGANG!" i ren och skär glädje över att återigen ha övertrumfat Goethe.

söndagen den 21:e februari 2010

Katten Gustaf utan Katten Gustaf - en existentiell thriller

I likhet med de flesta normalbegåvade läsare slutade jag tycka Katten Gustaf var en särskilt rolig serie eller figur någon gång i mellanstadiet. Jag vet inte, det finns väl något fundamentalt osympatiskt med en serie som i första hand tycks skapa för att sälja merchandise och inte för att berätta skojigheter.
Nåväl. Man kan alltid lita på att gamla goda Internet skulle lyckas ta sig an även en så oinspirerad serie som Gustaf och lyckas skapa något...djupt oroande av det hela. Sidan heter garfield minus garfield och ägnar sig åt den ...mindre självklara idén att posta Gustaf-strippar med såväl katten Gustaf som hunden Ådi bortretuscherade. Den enda karaktären som återstår är alltså Jon Arbuckle, Gustafs uttråkade och lite misslyckade ägare, som håller sina monologer för... ja, vem egentligen?

Ibland gör det här greppet att nya halvdana lustigheter uppstår:


Men oftast känns resultatet faktiskt bara märkligt och hjärtskärande ensamt. Det är lite roligt och ganska ångestladdat:




Internet alltså. Bara märkligare och märkligare för varje sekund som går.

lördagen den 20:e februari 2010

Istället för blogg: coola tyska kvinnor (+Brecht)

Hej, hej.
Jo, jag ägnar ju liasom helgen min åt att försöka få ihop lite tänkvärdheter om litteraturen i DDR, så bloggandet är fortfarande inte något som går på högvarv. Tyvärr.
Men eftersom jag ändå ägnar mig åt att bada min själ i god germanistik tycker jag att lite tysk musik kunde vara på sin plats. Namely, två stycken av Kurt Weill och Bertolt Brecht - och med Brecht lyckas jag ju nästan anknyta till det jag ska prata om. Brechts mest produktiva period inträffade väl knappast i DDR, men han bodde likväl där i slutskedet av sitt liv.

Här sjungs då alltså "Ballade vom Förster und der Gräfin" av Meret Becker och Nina Hagen, som väl hör till de absolut tuffaste kvinnorna man kan hitta i Tyskland. Nina Hagen tänker jag att ganska många läsare redan har rimligt bra koll på - Meret Becker är jag ingen expert på, mer än att hon lånade sin stämma till en fantastisk duett med Blixa Bargeld i Einstürzende Neubautens "Stella Maris". Men den som får för sig att okynnes-söka på henne på YouTube hittar en hel del fantastisk musik.


Och här har vi "Nanas Lied" av samma Meret Becker.




PS. Nu blev jag tvungen att lägga till: har man mot förmodan faktiskt inte förmodan hört "Stella Maris" måste man ju faktiskt lyssna. Det är utan någon som helst jävla tvekan den vackraste kärleksduetten som nittiotalet hade att erbjuda. Och tröttsamt folk som tror att tyska språket är synonymt med heilande och Achtung!-ropande kan ju förslagsvis lyssna lite på Bargelds och Beckers mjuka och smekande stämmor och sedan hålla käften ett par år framöver. DS.

onsdagen den 17:e februari 2010

Istället för blogg: liv, arbete, studier

Få saker känns så oinspirerande som att skriva blogginlägg om att man egentligen inte har tid, lust eller ork att blogga. Så jag gör väl inte det, antar jag. Konstaterar bara att jag återigen har haft en sådan där period när det har känts ganska långt bort att sätta sig ner vid tangentbordet och knappa ner ett litet inlägg för er att ta del av.
Och trots en fullständig avsaknad av aktivitet klickar sig dagligen ganska många människor in här för att kolla läget. Det gör mig nöjd på ett lite fånigt sätt.
Och kanske känner jag ett litet, litet styng av dåligt samvete över att jag inte har lyckats skriva ihop något roligt för er att ta del av.
Jag har haft rätt mycket med allt på sistone. Jobb, skola, och lite omtumlande saker i mitt privatliv. Eftersom jag alltmer tror på värdet i att vara personlig men inte privat i digitala sammanhang ska vi inte prata så mycket om det sistnämnda. Och om skola och jobb finns det väl egentligen inte så mycket att säga. Mer än att jag längtar efter en tillvaro med lite mindre bollar i luften än vad jag har nu. Jag drömmer väl helt enkelt om att ha lite mer utrymme för mina tankar att få sträva fritt och ostört utan att hela tiden behöva koncentrera mig på att hålla en miljard små bollar i luften. Och jo, jag vet, det är bara jag kan som kan skapa den tillvaron. Det är nog det jag tänkte ta och satsa på i höst.
En anledning till att bloggandet har fått ligga nere lite är att jag hade tänkt ta och skriva klart en bok någon gång under de kommande veckorna – faktiskt ska jag nog unna mig lyxen att lämna Stockholm i en vecka för att få arbeta någorlunda ostört och koncentrerat. Jag hade tänkt mig att januari och februari skulle vara intensiva skaparperioder för mig där jag målmedvetet och systematiskt tagit mig allt närmre ett färdigt manus; så har det inte blivit, tvärtom har jag varit skrämmande improduktiv. Men det måste bli ändring på det. Jag måste bli klar med det här nu känner jag. Även om resultatet sannolikt inte blir något mer uppmuntrande än en radda refuseringar måste jag bli klar.
Innan dess ska jag dessutom hålla ett föredrag om östtysk litteratur och hur olika författare har försökt bearbeta och skildra murfallet och återföreningen – mycket roligt och mycket smickrande för mig, och definitivt ett väldigt roligt sätt att tjäna pengar på. Och det har naturligtvis varit en hel del tid och energi som har gått åt till det.

Meh, trist inlägg. Ibland måste man bara skriva något på sin blogg för att hindra den från att dö, för att komma vidare. I helgen lägger jag sista handen vid mitt föredrag. Kanske hinner jag blogga något skojigt under den tiden, jag hade ändå tänkt mig att spendera ganska mycket tid vid min dator lyssnandes på någon osund blandning av barockmusik och dyster new wave-musik, samtidigt som jag fördricker mig på kryddstarkt te. Det är ganska goda förutsättningar för att få saker skrivet.

Cocktailparty


och du står tätt bakom mig
dina händer
som egentligen aldrig
ville någonting med mig
annat än att signalera ägande
vilar nu
skenbart lätt över min nacke,
i fotografernas blixtar
förevigas våra stela leenden;
vi är Det Unga Lovande Paret
och helt plötsligt kan jag se det
jag ser det nu
mycket tydligt,
på botten av denna brunn
är vi hålögda skuggor,
på botten av denna brunn
äter vi människokött.

fredagen den 29:e januari 2010

Det är tid för ett litet inlägg om Edward Gorey


Okej. Jag har hållt på med text ett tag nu, och ska egentligen göra det några timmar till, men jag tar en liten paus nu. Och postar ett litet inlägg om Edward Gorey istället. För er som inte vet var han en synnerligen begåvad tecknare, som under sin livstid gav ut mängder med små böcker som både till formatet och det yttre var bedrägligt lika viktorianska barnböcker, men till innehållet svart humoristiska och lätt morbida. Eller i vissa fall mycket morbida. En av Goreys mest kända böcker är "The Gashlycrumb Tinies" från 1965, en rimmad historia om hur barn från A-Z råkar ut för diverse hemskheter. Ehm...ja, morbidt var ordet. Men så är ju heller inte Goreys böcker gjorda för barn, även om han parafraserar barnbokens stil. Personligen är jag barnsligt förtjust i den något ljusare "The Doubtful Guest" där en stackars reserverad familj får ovälkommet besök. Den pingvin-liknande varelsen saknar all den taktkänsla som den viktorianska medeklassen tar för given, vilket ger dem gråa hår.
Titta här så illa gästen beter sig:



Synnerligen underhållande tycker undertecknad.
Lite otäckare är "The Disrespectful Summons" där en stackars Miss Squill blir besatt av Satan och hans anhang...


...sedan ägnar sig åt alla möjliga hemskheter och oheligheter...


...vilket hon naturligtvis får äta upp i slutändan.


Tidigare har jag nöjt mig med att läsa Edward Goreys makabra verk och aktat mig ganska noga för att få veta allt för mycket om dennes biografi. Trots allt finns det något märkligt frigörande i att inte alls känna till personen bakom en text eller ett konstverk; upphovsmannen eller upphovskvinnan blir en projektionsyta för läsarens vildaste fantasier. Och Edward Goreys mörka små mästerverk har fungerat som en alldeles utmärkt utgångspunkt för mig att fantisera om någon excentrisk äldre tillbakadragen herre i slokhatt och monokel som lever ett undanskymt liv på något viktorianskt gods. Nå, efter att till slut ha läst bland annat Wikipedias ovanligt matiga artikel om herr Gorey själv kan jag nöjt konstatera att han faktiskt tycks ha varit en synnerligen excentrisk och kufisk herre. Slokhatt och monokel tycks ha uteblivit, men...
Svårt anglofil amerikan? Check.
Tillbakadraget och hemlighetsfullt liv? Check.
Asexuell? Check.
Ett märkligt intresse för...eh, pälskappor och tennisskor? Check.

Det finns egentligen hur många böcker som helst från Goreys penna, uppemot nittio
stycken, och jag har bara läst en bråkdel av dem. Men den som är intresserad och vill ha mycket illustrationer och rimmade elakheter för pengarna hänvisas till samlingsvolymerna "Amphrigorey" som är både billiga och innehållsrika.
Själv äger jag skamligt nog bara en av hans böcker, en tunn liten sak med titeln "The Curious Sofa: A Pornographic Work", publicerad under anagrammet/pseudonymen Ogred Weary. Det är en synnerligen märklig och underhållande pastisch på viktoriansk erotika. Den delen av läsarkretsen som nu börjar oroa sig över min moraliska oförvitlighet behöver inte bekymra sig; även om alla karaktärerna ligger med varandra i någon slags behärskad stiff-upper-lip-dekadens är boken inte det minsta explicit, utan nöjer sig mest med att gentlemannamässigt hinta om de "most delightful pleasures" som pågår utanför serierutorna.



...och det hade naturligtvis inte varit en Edward Gorey-bok om det inte slutade i ond bråd död för alla inblandade. Det avslutar vår snabba genomgång i herr Goreys verk. Nu måste jag vara effektiv igen.